Ja, det är krig Putin vill ha
Häromkvällen sände SVT:s Dokument Utifrån första delen av tre om åren som föregick Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina.
I programmet intervjuas före detta regeringschefer, ordföranden för EU-kommissionen, presidenter, diplomater och rådgivare som alla är mer eller mindre frispråkiga kring hur västvärlden hanterade Putinregimen i spåren av protesterna på Majdantorget, Krims illegala annektering av Krimhalvön, ”de gröna männen”, de fullständigt misslyckade Minskavtalet et cetera.
Med reservation för att det alltid är enklare att utvärdera något ”med facit på hand” är följande saker påfallande:
- Frånvaron av ledarskap i väst under denna kritiska period och hur den spelade Ryssland i händerna. USA under Barack Obama förmådde inte göra en korrekt bedömning av Putinregimens hotpotential och agerandet blir därefter: varken hackat eller malet. Detsamma kan sägas om Angela Merkel och Francois Hollande. Sanktioner kom visserligen på plats, men i praktiken belönades Rysslands aggressioner…
- …till exempel när Putin gavs en plats vid förhandlingsbordet som ”neutral” part byggd på illusionen att kriget skulle handla om strider mellan självständiga separatister och Ukrainas armé. ”Minskavtalen” var inget annat än en mörk fars från början till slut.
- Motvilligheten hos unionens mäktigare medlemmar att lyssna på de baltiska staterna och Polens varningar om Moskvas sanna natur.
En nyckel, tror jag, för att förstå västvärldens velande gentemot Ryssland under åren som ledde fram till den fullskaliga invasionen står att läsa i Robert Dalsjös tänkvärda artikel i senaste Axess (1/2023):
”…Men varför överskattade då de flesta västliga analytiker den ryska militära förmågan, samtidigt som de underskattade den ryska villigheten att gå i krig? Jag tror att de har en gemensam orsak i det som ministern för civilt försvar nyligen kallade för strategisk narcissism, eller med en äldre engelsk term mirror imaging. Det vill säga att vi utgår från oss själva, vår rationalitet och våra värderingar när vi föreställer oss vad någon annan gör och varför, likaså av hur denne skulle kunna agera i olika situationer…”
För en hyperrationell ledare av, säg, Obama eller Merkels snitt blir tanken på krig lika absurd som den är naturlig för Putin. Nu är vi där vi är. Måtte vi ha lärt oss en dyrköpt läxa.
Medarbetare i Axess.