Ett av samtidens finare adelsmärken är dock att konstatera att världen är fullständigt körd och att människan a) antingen bara har att finna sig i detta eller b) måste överge nuvarande ekonomiska (och inte sällan även demokratiska) modell. En tredje variant är c) som innebär att varje fenomen en kulturskribent observerar i sin närmiljö tas som intäkt för att klimatkrisen är över oss (c går för övrigt utmärkt att kombinera med a eller b).

Det kan vara en plastpåse som fladdrar i vinden på Götgatsbacken (”Vår våldtäkt på naturen blir aldrig så tydlig som när jag ser den av människohand skapade plasten som förstör vår miljö”), åsynen av en SUV i någon villaförort (”På rad ser jag dem: blanka bensinslukande bestar som spyr ut sin undergångsrök så att den övre medelklassen kan ta sig till padelbanor och sommarstugor”) och så vidare. Språket är beställsamt, tonen ödesmättad och läsupplevelsen (som bäst) tjatig.

Expressens biträdande kulturchef Jens Liljestrand visar med sin text ”Männen på isarna dör av klimatkrisen” (1/3) att han behärskar genren till fullo: En inledningsvis kall februarimånad har gått över i förvårvärme. Isens grepp över sjöarna lossnar. Äldre män har förolyckats. Deras samlade livserfarenhet av tidigare isar kunde inte rädda dem från klimatkrisens skoningslösa konsekvenser. Ansvaret vilar, underförstått, på oss människor. Samtidigt låter Liljestrand förstå att lusten att ge sig ut på isen är förståelig: den kommer ju inte tillbaka! Dödsföraktande vänder han blicken mot Siljan, där isen kanske ännu ligger kvar ett kort tag: ”Jag är för ung för att dö men för gammal för att vänta ut Golfströmmen.”

Att lyfta egna erfarenheter, om än så banala eller långsökta, för att driva hem en tes må vara hänt. När Liljestrand använder nyligen omkomna människor för att driva sitt klimatpekoral i hamn lämnar det däremot en bitter eftersmak.     

En sak länder förvisso Liljestrand till heder. De döda ges i princip lika stort utrymme som han själv.