Häromdagen (3 dec) disputerade Rikard Westerberg vid Handelshögskolan i Stockholm. Hans avhandling bär den snärtiga titeln Socialists at the gate och undersöker näringslivets organiserade arbete mot socialiseringsförsök och planekonomi under perioden 1940-1985. Fokus ligger på den opinionsbildning som vänt sig till intellektuella och allmänheten snarare än på lobbyinginsatser och löpande kontakter med motparter, till exempel i löneförhandlingar. Följaktligen hamnar en mindre organisation som Näringslivets Fond i centrum, medan bjässarna SAF och Industriförbundet inte får samma utrymme som vanligt.

Historieskrivningen om näringslivet har ryckt upp sig påtagligt på senare år, inte minst genom insatser från Centrum för näringslivshistoria och den rent förunderligt produktive Anders Johnson. Han producerar monografier om företag och företagsledare i ett tempo som får Herman Lindqvist att framstå som skrivkrampen inkarnerad. Härnäst väntar en rejäl biografi över Curt Nicolin. På så sätt har det uppstått litet bättre jämvikt i skildringen av det svenska välståndssamhällets framväxt, som numera inte framstår som riktigt samma ensidiga socialdemokratiska bedrift som förut. Där det fortfarande brister är i beskrivningen av de viktiga bidragen från den borgerlighet som inte sysslat med företagande, men för detta kan man inte gärna lasta vare sig arbetarrörelsens många historieskrivare eller Johnson.

Westerberg har fått tillgång till nytt arkivmaterial, som gör det möjligt att teckna en mer fullständig bild av vad som gjordes på näringslivshåll under de inrikespolitiskt mer stillsamma 1950- och 60-talen. Men det är vid två andra tillfällen det verkligen bränner till: Dels under den så kallade PHM-striden inför riksdagsvalet 1948 då näringslivet kraftsamlade mot arbetarrörelsens efterkrigsprogram och planerna på att låta krigsårens plantänkande få prägla näringspolitiken även i fredstid. Dels under kampen mot kollektiva löntagarfonder under 1970-talets slut och 1980-talets första hälft, då näringslivet försvarade sig mot LO:s och Socialdemokraternas krav på att fackföreningsrörelsen skulle ta över ägandet av de privata företagen.

I slutkapitlet av sin värdefulla bok konstaterar Westerberg att ”vad som fick det organiserade näringslivet att påverka den allmänna opinionen var nivån av radikalitet inom den internationellt unikt starka svenska arbetarrörelsen. I första hand agerade de näringslivsorganisationer och deras informationsbyråer som studeras i denna avhandling defensivt … när arbetarrörelsen lade fram politiska förslag som utmanade det privata ägandet.” Det handlade i allt väsentligt om systemförsvar: att förhindra ett systemskifte bort från den modell som skapat så mycket utveckling och välstånd för svenska folket. I ett senare skede – efter Westerbergs slutår 1985 – kunde den marknadsekonomiska opinionsbildningen gå över från defensiv till offensiv och rulla tillbaka en del av den olyckliga politisering som genomförts från 1960-talet och framåt. Men fram till 1980-talets mitt var det fråga om att rädda vad som räddas kunde.

Läser man de olika fondförslagen från LO och Socialdemokraterna tror man knappt sina ögon och inser vilket elände som kunde ha inträffat ifall de inte hade mött beslutsamt motstånd. Den statsbärande Rörelsen i Sverige hade plötsligt fått för sig att den svenska modellen inte dög och att vi borde gå över till något som i välvilligaste fall skulle kunna beskrivas som jugoslavisk näringspolitik à la Tito. Det låter som rena solstinget och det var precis vad det var.

Att näringslivet mobiliserade fullt ut och blev framgångsrikt kom inte bara de företagare till del, som slapp att berövas sina livsverk. Det besparade också svenska folket ekonomiska bakslag som hade fått 1990-talskrisen att te sig som rena rekordåren. På motsvarande sätt lade 1940-talets planhushållningsmotstånd grunden för de kommande decenniernas mycket gynnsamma utveckling. Ingen kan veta hur stora skador som planhushållningsidéerna hade ställt till med, men de hade utan tvivel gjort Sverige till ett mindre fritt och framgångsrikt samhälle än vad vi blev. Socialdemokraterna satt kvar vid makten, men de hade stämts till en hälsosam ödmjukhet som det tog tre decennier för dem att skaka av sig.

Paradoxalt nog är det rimligen så att en av de grupper som har PHM och fondmotståndet mest att tacka för är just Socialdemokraterna själva. Om planer av Meidnersk, Feldtsk (jodå, tyvärr) eller Molinsk modell hade genomförts, entreprenörskapet avskaffats och makten över näringslivet flyttats över till någon sorts flätverk av fackliga, politiserade och regionaliserade kommittéer, och samhällsekonomin fått bära följderna av detta, hade det knappast dröjt speciellt länge innan den folkliga motreaktionen nått helt andra nivåer än fjärde oktobermanifestationen och en socialdemokratisk överhet hade blivit politiskt omöjlig för generationer. Fondmotståndet fick Rörelsen att lugna ned sig och det mådde den väldigt och oförtjänt väl av.