Har Angela Merkel misslyckats med sin Kinapolitik? Det är frågan som ramar in det senaste avsnittet i poddserien ”Merkel’s Last Dance”, producerad av public servicebolaget Deutsche Welle, där förbundskanslerns tid i tysk politik summeras. Avsnittet utgör obligatorisk lyssning om man bättre vill förstå den sits Berlin, och i förlängningen hela EU, försatt sig i gentemot Peking. Gäst i podden är journalisten Noah Barkin (som även arbetar för tankesmedjan German Marshall Fund Asia samt författar ett läsvärt nyhetsbrev om Kina och EU).

Efter Gerhard Schröders cyniska utrikespolitik, där affärsintressen alltid var överordnade mänskliga rättigheter (se Nord Stream I respektive II), stod Angela Merkel för en återgång till en mer värderingsorienterad linje, förklarar Barkin. I början av hennes tid som kansler lyfte Merkel frågor om mänskliga rättigheter i mötet med kinesiska dignitärer.

2007 bjöd hon till och med in Dalai lama till Berlin och de båda träffades framför pressen i ”Bundeskanzleramt”. Peking blev givetvis vansinnigt och dåvarande utrikesminister Frank-Walter Steinmeier (SPD, idag president) beskrev det öppet som att han tvingades ”limma ihop” det som gick att laga av relationerna till Kina. I över ett halvår var relationerna mellan de båda länderna stelfrusna.

Händelsen påverkade Merkel och sedan dess blev hon försiktigare i sin kritik av Peking. Under firandet av 60-årsdagen till minne av FN:s mänskliga rättigheter lyfte Merkel schismen mellan henne och Steinmeier (som varit emot Dalai lamas statsbesök). Det var bra att olika åsikter fanns inom kabinettet. Huvudsaken var att förbundsregeringen ”…aldrig fick tillåta en oacceptabel situation där värderingar befann sig i konkurrens med (realpolitiska) intressen”.

”Den andra stora förändringen i Merkels förhållande till Kina inträffar under finanskrisen”

Med åren blev det fler resor till Peking. Den bärande idén hos Merkel var ”Wandel durch Handel” (förändring genom handel). Hon var i gott sällskap. Få regeringschefer i Västvärlden trodde något annat vid denna tidpunkt.

Den andra stora förändringen i Merkels förhållande till Kina inträffar under finanskrisen. Inom loppet av drygt två år tilltar Kinas betydelse för den tyska ekonomin närmast explosionsartat. Mellan 2009 och 2011 ökar exporten från 37 miljarder euro till 65 miljarder euro. För inte minst bilindustrin blir den kinesiska marknaden en av de viktigaste i världen, eftersom Kina inte drabbats av den finansiella härdsmältan. Merkel har återkommande lyft att Kina räddade Tyskland från en ekonomisk kris under den här perioden. Är det här hennes tro på EU och Europa får sig en första rejäl törn?

Från och med nu ingår Tyskland och Kina vad man beskriver som ett ”strategiskt partnerskap” och de ekonomiska banden knyts allt tätare. Det tyska näringslivet trycker hela tiden på för ökad handel. Berlins offentliga kritik mot Peking för brott mot de mänskliga rättigheterna tonas kraftigt ned (om den nu överhuvudtaget förs fram). Arbetet för mänskliga rättigheter fortsätter dock, men nu sätter Merkel sitt hopp till den tysta diplomatin istället.

Så här fortsätter det ända tills Kinas alltmer aggressiva och revanschistiska politik gentemot den egna befolkningen och omvärlden avslöjar devisen om ”Wandel durch Handel” som det fikonlöv det alltid har varit. Inte ens Merkel själv verkar tro på idén längre, men har resignerat inför det faktum att Kina är för stort och viktigt för den tyska ekonomin.

På säkerhetskonferensen i München 2019 ger Merkel en rättfram bild av hur hon ser på läget: Tyskarna kan jobba dag och natt, det spelar ingen roll jämfört med storleken på USA:s inhemska marknad eller Kinas enorma tillväxt. Tysklands befolkning är 83 miljoner. Kinas är 1,3 miljarder. Mot den bakgrunden är Tysklands odds dåliga, konstaterade kanslern.

”Inte ens krossandet av demokratin i Hongkong eller folkmordet på uigurerna har fått Berlin att tänka om”

Samtidigt har Merkel kommit till slutsatsen att USA, i och med valet av Donald Trump 2016 och hans starka valresultat 2020, inte längre är en långsiktigt pålitlig partner. Det är väl starkt att hävda att Merkel ser Europas framtid i öst, men uppenbarligen är det inte givet att den finns i väst.

Inte ens krossandet av demokratin i Hongkong eller folkmordet på uigurerna har fått Berlin att tänka om. Merkel fortsätter att insistera på ökat ekonomiskt utbyte med Kina, tydligast i form av det kritiserade investeringsavtalet CAI (sannolikheten att det ska ratificeras av samtliga EU-länder och godkännas i Europaparlamentet minskar dock för varje dag).

Det faktum att Merkel växte upp i DDR under kalla kriget och därför vill göra allt för att undvika en värld indelad i olika ”intresseblock” ska inte heller underskattas. Geopolitiken spelar också roll. Inspirerad av Henry Kissinger menar Merkel att Europas geografiska läge gör det extra sårbart för Ryssland och Kina i kontrast till USA, som skyddas av ”sina” hav på båda sidor.  

Så till frågan: har Merkel misslyckats i sin Kinapolitik? På en presskonferens i september 2020 sade Merkel att:

”Politik alltid är grundat i stunden och måste ses i den kontext i vilken den formas. Därför menar jag att det inte är särskilt klokt att gå tillbaka 15 år i tiden och jämföra med resultaten av idag. Jag menar att det är rätt och viktigt att söka goda strategiska relationer med Kina. Men vi ska inte ha några illusioner. Du måste värdera läget mot verkligheten.”

Citatet är intressant. 15 år i politiken är mer än en evighet. Få framgångsrika politiker tycker exakt likadant idag som i början av sina mandatperioder. Kontrasten mot Merkels uttalande om att aldrig hamna i ett läge där värderingar hamnar i konkurrens med andra intressen är likväl påtaglig.

Meningen visar också på hur central pragmatismen är i Merkels politiska tänkande. 2007 var Kina svagare och det var möjligt att kritisera Peking. 2020 är Kina betydligt starkare än vad vi är och det gäller att finna sig. Att blicka tillbaka är ingen idé. Det är som det är och det blir som det blir. All kritik blir därför meningslös.

Inrikespolitiskt har pragmatismen varit mycket effektiv som metod (om än att den kommit till ett högt pris för CDU). Utrikespolitiskt har den däremot visat sig förödande då det saknats en långsiktig strategi. Det är en delförklaring till varför Tyskland fortsätter öka sitt beroende till Kina långt efter att illusionen om ”Wandel durch Handel” fallit på hälleberget.

Det här kan vara svårt att smälta för många, men sanningen är att Merkel är en briljant taktiker men en betydligt sämre strateg. Att hon varit så länge vid makten komplicerar också saker: ju längre tiden går, desto mer investerad blir en politiker i den linje som har förts. Kursomläggningar tar därför emot, både på ett politiskt och psykologiskt plan. Historien spelar även in. Tyskarna vill hemskt gärna sälja saker till omvärlden, men är betydligt mindre roade av att axla det politiska ansvar som kommer med rollen som ekonomisk stormakt. Den positionen blir alltmer ohållbar.

Givet Merkels, det får man ändå säga, defaitistiska syn på Europa är det än märkligare att det är just hon som blivit symbolen för EU:s hopp. Hennes pessimism inför framtiden för stundtals tankarna mer till författaren Michel Houellebecq än kollegan Ursula von der Leyen. I kontrast till Donald Trump blev rollsättningen dock given.

Vad händer efter Merkel? Armin Laschet (CDU) är ännu mer näringslivsorienterad än Merkel och skulle gärna fortsätta nuvarande linje. Som bayrare värnar nog Markus Söder (CSU) också om bilindustrins intressen (om han nu ställer upp som kanslerkandidat). En komplicerande faktor är att Die Grünen, som läget ser ut nu, med största sannolikhet kommer att ingå i en kommande CDU-regering. För de gröna är mänskliga rättigheter ett centralt tema och de är därför betydligt ”hökaktigare” mot Kina än CDU. Ja, det kanske rentav blir en grön kansler som efterträder Merkel?

Kontentan är att de politiska kostnaderna för att fortsätta nuvarande Kinalinje kommer att öka rejält för Berlin om inget ändras.

 ”Something’s gotta give”, som man säger i Washington. Det kommer nästa kansler få erfara.