Di:s politiska redaktör PM Nilsson har i ett flertal ledare förtjänstfullt kritiserat Investors oreflekterade ”mångfaldspolicy”. Men frågan handlar inte bara om olika gruppers representation. I sin iver att göra gott röjde Sjunde AP-fonden (AP7) känsliga uppgifter om en finländsk propellertillverkare – den viktigaste komponenten på en ubåt – med argumentet att försvarsindustrin inte är något man vill stötta (Di ledare 13/12).

Från EU-kommissionens sida trycker man på för ökat politiskt inflytande över företagen med bland annat argument om stärkt ”social hållbarhet”. Än så länge verkar betydande delar av näringslivet applådera utvecklingen (få verkar i varje fall protestera).

I grunden är det lika stora delar aktivism som cynism som driver på näringslivet. Genom att anamma den radikala vänsterns retorik och estetik kan storföretag undvika kritik samtidigt som man åtnjuter en del av den moraliska auktoritet som forna tiders prästerskap en gång hade. Men den genuina övertygelsen bland företagens hr- och pr-avdelningar ska inte heller underskattas.

USA och Storbritannien är värst eftersom det är där de identitetspolitiska idéerna fått växa tills de fått genomslag på bred front i samhället. Således är det också de största amerikanska storbankerna och kapitalförvaltarna som driver de övriga spelarna framför sig. De senaste åren har budskapet från predikstolen varit glasklart: olja, gas och skiffer tillhör gårdagen och vi ska göra allt vi kan för att främja de gröna energislagen.

Chockerande nog (eller inte alls) rapporterar den tyska journalisten Gabor Steingart i sitt nyhetsbrev (14/12) att JP Morgan, Wells Fargo och Citibank fortsätter att ge krediter och ställa ut obligationer till fossilbranschen som aldrig förr: 2021 (250 miljarder US-dollar) var ett minst lika bra år som 2016. Även två av den progressiva delstaten Kaliforniens största pensionsfonder är tunga ägare i fossilbranschen (42,8 miljarder US-dollar). Inte illa för en mer eller mindre dödförklarad bransch.  

Att hoppa jämfota av ilska över att banker och pensionsfonder följer grundläggande principer om utbud och efterfrågan är inte mödan värt (en snabb blick på Europas prekära läge ger för handen att behovet av fossila energislag knappast kommer att minska kommande år).

Däremot blir det om möjligt än mer olidligt att lyssna på näringslivets moralpredikningar när dessa paras med hyckleri. Att många redaktioner ofta finner det mer relevant att granska och (för)döma den enskilde medborgarens diesel- och köttkonsumtion än att gå bortom flosklerna om ”hållbarhet” och ”klimatnytta” är också lika tröttsamt som talande.

Visst, 1980-talets Gordon Gekko var varken något moraliskt föredöme eller en bra representant för den goda kapitalismen. Men i valet mellan att lyssna på ännu en klimatlitania och en uppriktig hyllning till girigheten väljer jag det sistnämnda alla dagar i veckan.