Krav på röda linjer är mer förolämpning än försäkring

Foto: LUF

Företrädare för Liberala ungdomsförbundet skriver på Expressens debattsida i dag och kräver att Liberalerna måste dra upp röda linjer om man ska stödja en borgerlig regering, som är beredd att luta sig mot Sverigedemokraterna.

”Gå till val med röda linjer eller gå till val utan LUF!”

Mot bakgrund av en del ungliberala utspel på senare tid är det inte utan att man kommer att tänka på vad den amerikanske försvarspolitikern Jed Babbin sade:

”Att gå i krig utan Frankrike är som att gå på hjortjakt utan dragspel.”

Men om vi nu bortser från det, hur bra idé är det att dra upp röda linjer, det vill säga att skarpt formulera exakta ultimativa krav?

Man kan i alla fall konstatera att det är lättare sagt än gjort. Det mest kända exemplet måste vara Barck Obamas röda linje mot kemvapen i Syrien. Den hindrade inte regimen Assad från att begå ohyggliga övergrepp och även om USA reagerade på olika sätt så anser många att man inte reagerade på ett tillnärmelsevis så kraftfullt sätt som beskedet hade väckt förväntningar på. Visst finns det frågor i politiken där gränsen mellan två handlingsvägar är knivskarp, men de är färre än man i förstone kan tro.

LUF ställer upp fyra krav: 1. Värna asylrätten. 2. Politiken ska hålla fingrarna borta från kultur, medier, universitet och domstolar. 3. Värna aborträtten och skyddet för minoriteter. 4. Slå vakt om Sverige roll i världen (dvs biståndet, EU-medlemskapet och Sveriges fredsbevarande insatser).

Personligen kan jag tycka att det vore önskvärt att se över asylrätten i dess nuvarande form, och jag har svårt att se det rimliga i att ha ett utbetalningsmål vad gäller bistånd. För att ta två exempel. Men så är det ju inte heller mina utan LUF:s åsikter som ska skyddas av de röda linjerna.

Fast hur ska de dras? Så fort man ska gå från generella formuleringar till precisa formuleringar blir allting så oerhört komplicerat. Ska man inte få förändra någonting på någon av dessa punkter? Hur är det med listor över ”säkra länder” i asylprocessen? Hur är det med all den politisering av kultur och universitet som sker redan i dag? Ska den skyddas av röda linjer eller måste den avskaffas innan linjerna dras upp? Är åtta skattemiljarder om året till public service-bolagen ett uttryck för politisering eller dess röda-linje-skyddsvärda motsats? Bör det vara ett ultimativt krav att behålla enprocentsmålet i biståndspolitiken oavsett vad pengarna gör för nytta? Om man kan nå bättre effekt trots att det genomförs besparingar, är det då ett oacceptabelt övertramp?

Det är oändligt svårt att formulera ställningstaganden i framtida frågor med stor precision, allra helst om de ska utgöra snubbeltrådar som får samarbeten att stå på benen eller falla. Se bara på dimman som omger de 73 punkterna i Jöken. I några få fall går det att säga klart och tydligt om de blivit av eller ej, men i många fall är det fråga om tolkning och vilja och då är ändå punkterna av mer handfast natur än de existentiella frågekomplex som LUF tar upp.

En betydligt mer användbar metod är att välja förhandlare om vilka man tror att de kommer att använda sitt omdöme och sin övertygelse – sin röda tråd – för att komma fram till bästa möjliga resultat – eller ha integritet nog att säga att det inte går att komma i mål på ett bra sätt och då kliva av. LUF har uppenbarligen inte det förtroendet för sin partiledning i allmänhet och Nyamko Sabuni i synnerhet. Då är det rakare att klargöra det och försöka få de ledande kamraterna utbytta än att ålägga dem allsköns restriktioner på förhand. Att skicka med Nyamko Sabuni en lapp där det står att hon inte får svika värderingar som är av existentiell karaktär för partiet är inte en säkerhetsåtgärd utan en förolämpning.

PJ Anders Linder

vd och chefredaktör i Axess. 

Läs vidare