Mardrömmen fortsätter för de tyska kristdemokraterna. I striden om vem som ska bli kanslerkandidat vägrar de båda kombattanterna Armin Laschet (partiledare CDU) och Markus Söder (partiledare CSU) att vika ned sig. Läget ser inte bra ut för Laschet. Även om han har högsta partiledningens stöd uppges en majoritet av de kristdemokratiska förbundsdagsledamöterna stödja en Söderkandidatur. Därtill har flera ministerpresidenter, som tidigare offentligt stöttat Laschet, ändrat sig och pratar numera om betydelsen av att vinna valet i höst.

Vilket leder oss till Laschets största Akilleshäl: i opinionsmätningar där tyskarna får svara på vem de tror skulle bli en bra kansler ligger Laschet i botten. Söder å sin sida ligger i topp. Laschet går helt enkelt inte hem hos tyskarna, vilket skapar en oro inom CDU för att kristdemokraterna kommer att göra ett katastrofval i september om han står vid rodret. Rädslan för att förlora välbetalda jobb i demokratins tjänst ska inte underskattas och är starkt bidragande till den låga lojaliteten med Laschet hos förbundsledamöterna. Centrala personer står däremot fortfarande bakom Laschet. Viktigast är förbundsdagspresidenten Wolfgang Schäuble (CDU), som åtnjuter stor respekt inom partiet.

Det är ingen tvekan att Söder är den som har initiativet. Med starkt stöd från partibasen, olika partigrupper (däribland den mäktiga föreningen för medelstora företag och näringslivet ”Der Mittelstands- und Wirtschaftsunion”) och ungdomsförbundet Junge Union ökar trycket för varje dag på Laschet. Die Welts chefredaktör Robin Alexander beskriver det som att Söder visserligen har lyckats skapa flera sprickor i dammen kring Laschet, men att själva dammbygget ännu står pall. För Söders del handlar det därför om att låta tiden gå tills dammen brister. Därför är det avgörande att Laschet måste komma med något slags motdrag genast om han ska ha en chans. Tiden är inte hans vän.

”Rädslan för att förlora välbetalda jobb i demokratins tjänst ska inte underskattas”

En del kommentatorer har syrligt påpekat att samma representanter som slöt upp på Laschets sida då han valdes till partiledare, med argumentet att Friedrich Merz inte var någon lagspelare och för yvig, nu ställer upp på ”enmanshowen” Söders sida. Men så var det där med maten före moralen, eller hur nu Brecht skulle ha sagt.  

Vad gäller Söder har han hela tiden sagt att det är upp till CDU om han ska bli deras kanslerkandidat (idag meddelade Söder att han skulle acceptera en omröstning bland CDU:s förbundsledamöter, som han med stor säkerhet vet att han skulle vinna). Kruxet är att det inte finns några formella regler för hur CDU/CSU:s gemensamma kanslerkandidat ska utnämnas: via partiledningen eller basen? Frågar man Laschet är den den förstnämnda. Frågar man Söder den sistnämnda. Den som vill kan här läsa in den mer representativa respektive den mer direkta formen av demokrati i respektive kanslerkandidat.

De senaste rapporterna gör gällande att Söder åkt tillbaka till Bayern efter att ha varit uppe och vänt i Berlin för samtal med Laschet. Under ett möte som pågick till halv två på morgonen ska de båda männen (igen!) försökt övertyga den andre om att kliva av kandidaturen. Utan resultat (redan ikväll kan ett nytt besked komma från Söder).

Att det alltid funnits en syskonrivalitet mellan CDU och CSU är inget nytt. Inte heller att partierna tidigare i historien har enats om en kandidat från CSU (senaste gången var det Edmund Stoiber som förlorade mot Gerhard Schröder (SPD) 2002). Men en så här rå och öppen maktkamp vars utfall riskerar att allvarligt skada kristdemokraterna är unikt i de båda partiernas historia. SPD:s självskadebeteende torde fungera avskräckande. Även om socialdemokratins nedgång är strukturell har det inte hjälpt att partiet genomlidit en radda uppslitande maktstrider sedan 2010-talet.

”SPD:s självskadebeteende torde fungera avskräckande”

Konservativa Neue Zürcher Zeitung har en tänkvärd ledare som konstaterar att den uppslitande kampen mellan Laschet och Söder är ett symptom på ett maktparti som efter 16 år i regeringsställning är slutkört. När huvudnumret Angela Merkel är på väg att lämna scenen tvingas partiet återuppfinna sig självt. En grannlaga uppgift då den bärande idén under så lång tid varit att inte ha någon bärande idé. Utöver regeringsmakten, så klart.

En sak är säker. Med nyss utnämnda kanslerkandidaten i Annalena Baerbock kommer Die Grünen bjuda hårt motstånd i höst. Att det prompt blir antingen Laschet eller Söder som blir kansler är knappast givet. Ju längre striderna inom kristdemokraterna fortsätter desto troligare ter sig scenariot med en grön kansler.