Men som sagt, för kulturministern blir det ett magplask, och man borde ropa på hennes avgång redan vid den första frågan om hennes arbete – är hon företrädare för kulturarbetarna eller medborgarna?
Här ger kulturministern det första bekväma icke-svaret som intervjun sedan är full av; hon ser sig som en företrädare för båda.
Sen bara fortsätter det. Oscarsson ställer alla frågor som en uppriktigt intresserad person faktiskt skulle, som öppnar för flera intressanta diskussioner. Är kulturchecken en bra idé? Vilka andra länder borde man titta på för att inspireras till bra kulturpolitik?
Kulturministern fortsätter att leverera icke-svar. Sanningen är att hon inte har någon aning.

Ett av de stora problemen för kulturutövare är bristen på lokaler.
Oscarsson berättar om en italiensk stad där borgmästaren gjort det lagligt att ockupera rivningshus om man startade kulturverksamhet där. Hon undrar om man borde göra så i Sverige. Då blixtrar det till hos kulturministern. “Ja, jag vill ju inte uppmana till att man ska begå lagbrott”, blir svaret. När Oscarsson påpekar att det alltså skulle vara lagligt hänvisar ministern till kommunerna. Det är deras ansvar.
Ungefär där blir nog de flesta kulturintresserade för trötta för att läsa vidare. Var finns glöden, var finns inspirationen? Allt detta som kulturen består av? Om kulturministern verkligen ser sig själv som en företrädare för kulturarbetarna, bör hon väl förstå själva källan till deras arbete?
För den insatte och inspirerade är frågan om lagligt ockuperade lokaler ett utmärkt avstamp för en större diskussion om hur kultur skapas. Ett rum är vad de flesta konstnärer behöver för att kunna skapa något. En konstinstallation, en teaterföreställning, ett musikstycke. Men vad händer när lokalen sen rivs? Då får kulturutövarna flytta vidare till nästa. Suboptimalt för utövarna själva kan tyckas, men kultur skapas inte nödvändigtvis i en trygg och ordnad tillvaro. Kanske skulle det rent av bli en vinst för staden och kommunen om nya kulturprojekt poppade upp här och där för att sen försvinna och dyka upp någon annanstans? Jag vet inte, men låt oss prata om saken! Inte skjuta över ansvaret på kommunerna!
Är kulturchecken en bra idé, eller är det bara en tam och kosmetisk lösning? Borde vi titta mer på våra grannländer, som tvärtemot vad vår kulturminister tycks tro, inte alls är lika oss varken i fråga om konstkultur eller kulturpolitik? Kulturministern borde ha välkomnat dessa frågor, inte dödat varje möjlighet till diskussion med ett torra och framför allt fega floskler.
Missförstå mig rätt. Kulturministerposten är inte den slaskpost den ofta behandlas som, och kulturpolitiken är en komplicerad fråga, särskilt för den minister som planerar att gå balansgång mellan kulturutövarnas behov och medborgarnas rätt till kultur.
Från vänster(och ibland även från höger) ropar man på mer kulturstöd. Men den kultur som är beroende av stat och makt för sitt levebröd kommer aldrig att vara fri. Från höger (dock aldrig från vänster) ropar man på fri marknad och slopade kulturbidrag. Men hur mycket smal och viktig kultur överlever utan stöd?
Det är inget enkelt jobb som kulturministern har. Men genom att faktiskt fundera över och svara på Oscarsson frågor hade hon kunnat göra det betydligt enklare för sig.
Eller så är det precis så illa som det ser ut – att vi har en kulturminister som inte kan någonting om kultur.