I ett författarupprop i Expressen (8/11) talas om kanon som ”ett repressivt instrument” och att det vore ”förödande” om initiativet bleve verklighet. Avslutningen är extra magnifik: ”Övergången från demokrati till ett totalitärt statsskick sker alltid först genom att strypa det fria ordet och begränsa dess utövares arbete.”

Hur steget från ett antal titlar på en verkslista till ”att strypa det fria ordet” ser ut får ingen riktig förklaring, men man får väl glädja sig åt att de aktuella författarna har fantasiförmågan i behåll.

En och annan som gillar idén med kanon har föreslagit att Svenska akademien skulle kunna engagera sig i projektet, men där värjer man sig. Ständige sekreteraren Mats Malm talar om kanon som ett begrepp inpyrt med makt och maktutövning (DN 9/12) och ledamoten Per Wästberg var till och med en av undertecknarna av domedagsprofetian i Expressen. Förra gången frågan var på tapeten, efter ett förslag från Folkpartiets Cecilia Wikström 2006, var Akademien tvärtom positivt inställd, men på den tiden satt förstås inte Sverigedemokraterna i riksdagen och den nationella aspekten på kanon var inte riktigt lika radioaktiv (även om undergångsprofeter larmade då också).

För som Petter Birgersson skriver i en läsvärd artikel (Trelleborgs Allehanda 10/11): ”En kulturkanons innehåll och tillämpning vore något för alla med någon form av kulturhjärta att livligt diskutera, blanda sig i, ifrågasätta, utveckla, medverka till, utnyttja, analysera – och kräva resurser till. Eller för all del hävda att den är idiotisk från start, experter kan inte utse vad som är svensk kultur, punkt. Så hade också säkert skett om det hela presenterats av en kulturminister i gröna strumpor och röd hatt. Men nu kommer idén från annat håll. Då är den ett hot mot demokratin. Åtminstone enligt 35 författare. Det i sig säger förvisso något om svensk kultur.”

Nåväl.

Även om man kan ha sina synpunkter på Akademien i frågan om kanon kan man berömma den i andra. Det är till exempel med största glädje jag konstaterar att man vid högtidssammankomsten strax före jul gav Stora priset till Stig Strömholm. Om utropet ”Äntligen” någon gång varit på sin plats var det när detta skedde.

Priset är en personlig ärebetygelse för enastående kulturgärning och mottagarna väljs med största omsorg: priset till Strömholm är bara det fjärde som delats ut sedan millennieskiftet. I sitt tal vid överlämnandet konstaterade Akademiens direktör Ellen Mattson att Strömholms juridisk-vetenskapliga gärning ”har ingått förening med fantasins flykt och äventyrets stora vida rymd”. Det är väl funnet. De lärda essäerna i Strömholms omfattande produktion kan någon gång vara i snirkligaste laget, men i hans romaner finns klarhet och lyft. Trilogin om Parridius Gratus i 400-talets Gallien förblir en särskild favorit.

I direktörstalet samma kväll underströk Ellen Mattson på ett elegant och välgörande sätt läsningens och den fysiska bokens betydelse. Hon konstaterade att vuxna, som redan tillägnat sig djupläsningens konst, mycket väl kan läsa en hel del på skärm, men att barn behöver kombinationen av skrivtecken och prasslande, fysiskt föremål för att vänja sig vid att på ett icke-distraherat sätt försjunka i texten. ”[E]tt lärande där den sammanhängande texten ersatts med textfragment, faktarutor och power points” innebär dålig lästräning och med dålig träning blir det också dåligt med läsglädjen. Mer av funktionell analfabetism är ett växande hot.

Och nej, att lyssna kan inte ersätta läsning, hur många förtjänster det muntliga och lyssnande än må ha.

Kloka ord. Det är nästan så att de borde vara del av en kanon.