Svensk borgerlighet behöver bli mer engagerad i kulturfrågorna och försvara bildning, lärdom och skönhet, skriver hon. Jag håller med. Det är tråkigt att höra ängsliga kommentarer om att viss kultur är ”för fin” eller ”för ful”.

Det är väl just den breda paletten som behövs och det bör vara fritt för var och en att välja om man vill gå på opera eller rockkonsert eller vad det nu må vara som faller en på läppen. Ibland kanske man till och med vill (och bör, eftersom nyfikenhet är en viktig källa till kunskap) prova något nytt.

Men det är tråkigt om svensk konservatism skulle vara antiintellektuell, som Holmström är orolig för. Varför kunde inte Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch leverera bättre i den numera ökända Aktuellt-sändningen om svensk klassisk litteratur? Trovärdigheten är viktig, inte minst när man som politiker vill tala varmt om bildning och utbildningsväsende.

”För det är väl precis detta vi vill ha? Bildad debatt där man kan blanda kulturfrågor med idédebatt.”

Holmströms text är emellertid ett levande bevis på att det finns gynnsam kulturdebatt just från svensk borgerlighet. Det är jag inte ensam om att tycka.

Göteborgs-Postens kulturchef Björn Werner oroar sig för att det går fruktansvärt dåligt för svenska idéburna tidskrifter: ”Varför vill inte vänstern betala för det offentliga samtalet?” Betala för kultursamtal vill nämligen den borgerliga sidan där det finns starka kulturtidskrifter, skriver han och nämner Neo, Kvartal, Axess och ”ett hemligt superprojekt för den svenska mediehögern” som Expressen kallat ett kommande projekt med Thomas Gür, Paulina Neuding och Per Gudmundson i spetsen. Nu är det emellertid enbart den numera nedlagda Neo utav dessa som faktiskt betecknat sig ”borgerlig”. Men vad som är positivt med de han räknar upp är att det här förs en gränsöverskridande debatt där skribenter och talare från både vänster och höger bjuds in för att tala och diskutera kultur och idéfrågor.

Det kanske är där skon klämmer för vänstervarianterna? Man har varit alltför noga med att stoltsera med politisk hemvist och inte släppa in någon som inte delar ens egna åsikter?

Holmströms text manar till bättring och det är viktigt att anta utmaningen om förbättringspotential. Men om man får tro Werner är inte läget så illa som det kanske verkat. Däremot tycks det alltså vara intresset för kulturdebatt från vänster som saknas.

Björn Werner har tidigare i år även synts anklaga ledarskribenter för att ”de tar våra jobb!”. Han menade att SvD:s Ivar Arpi och DN:s Lisa Magnusson skriver ledarartiklar om frågor som kanske egentligen skulle höra hemma på kultursidorna. Varför? För att de citerar ur böcker och refererar till frågor som kan klassas som kulturdebatt?

Man behöver nog inte uppröras över detta, eftersom Werner avslutade sin text med att inte vilja ha mothugg. Därför ser jag istället texten som en hyllning till detta sätt att uttrycka sig på. För det är väl precis detta vi vill ha? Bildad debatt där man kan blanda kulturfrågor med idédebatt och samtidens politiska klimat.

Så Holmström och Werner har båda rätt: vi bör ägna oss mer åt kultur och bildade samtal, gärna med röster som betecknar sig höger, vänster och ingetdera.