Min gode vän Roland Poirier Martinsson (RPM) varnar i dagens AB Kultur för vad som kan komma efter Kristersson-Åkesson-samarbetet. Det är varken Kristersson eller Åkesson han oroar sig för, tvärtom, men för att göra en lång historia kort fruktar han att SD:s mer hårdföra supportrar kommer att bli missnöjda med den politiska vardagslunken och så småningom få ett avgörande inflytande över partiet. En militantare ledargestalt tar över. Kristersson har dock ingen lust att anpassa sig till dennes och hans anhängares nya krav, varför han efterträds som M-ledare av någon annan moderat som inte bangar. Vips har de två stora Tidöpartierna gått igenom en ungefär likadan process som Republikanerna i USA och vargatider stundar.

RPM avslutar sitt scenario med en fråga: ”Finns det någon del i min berättelse som känns alldeles omöjlig?

Det heter att man aldrig ska säga aldrig men jag finner ändå historien utomordentligt osannolik.

För det första. Sverige är inte USA. Vi har mycket litet av den paranoia, de konspirationsteorier, de rasmotsättningar och den väldiga distans mellan väljare och Washington som har så länge har varit inslag i amerikansk politik.

För det andra. Svensk ekonomi är inte amerikansk. Där svenska väljare har haft en gynnsam reallöneutveckling har stora delar av den amerikanska väljarkåren, särskilt arbetarklassen, stått och stampat ekonomiskt i årtionden.

För det tredje. Svenska partier är inte amerikanska. Man klagar ofta på trögheten och kraven på kaffekokande i svensk partikultur, men de långsamma processerna och den bredare förankringen gör också att de blir mycket svårare för aggressiva smågrupper att kapa. Systemen med primärval, där valdeltagandet är lågt, är också som gjort för aktivister och fantaster.

För det fjärde. Svenska väljare har hittills varit föga intresserade av att belöna extremism. Inga nazistpartier valdes in i riksdagen på 1930-talet. 1960-talets extremister till vänster om VPK fick för en hel del genomslag i medierna och på universiteten, men de samlade aldrig mer än någon enstaka procent av rösterna. VPK självt fick 3,0 (!) procent i det riksdagsval som ägde rum under det ikoniska året 1968 . SD:s väg till allt bättre valresultat har hängt i hop med dels att man modererat sig i ett helt pärlband av frågor, dels att övriga partier så länge framhärdade i att gå på tvärs mot folkflertalet i en fråga som väljarna prioriterade allt högre. Det kan mycket väl bli så att SD tappar stöd på grund av att man samarbetar med regeringen, och det kan inte uteslutas att man försöker råda bot på detta genom att skruva upp tonläget, men jag har mycket svårt att tro att det ska leda till några väljarframgångar.

För det femte. Det finns mig veterligen noll och intet stöd i Moderaterna för att slå sina påsar ihop med någonting som ens avlägset liknar de förbittrade hatarna i Alternativ för Sverige.

Man ska aldrig ta sina goda institutioner för givna. Inflationen, det sjunkande antalet medlemmar i partierna, grov brottslighet och etniskt präglat utanförskap är alla riskfaktorer. Handfallenheten i kriminal- och migrationspolitiken är väl det som mer än något annat skapat den grogrund som uppenbarligen ändå finns för nationalistisk extremism. Men jag tycker inte heller att man ska måla fan på väggen. Problemen som Tidöavtalet försöker komma tillrätta med är i mina ögon betydligt mer hotfulla än Tidöavtalet självt.

Men för all del. Lite varningsord gör knappast någon skada. När socialdemokratin och facket blivit som stöddigast, den offentliga sektorn tycktes expandera bortom alla gränser och fält efter fält av vardagslivet reglerades och byråkratiserades, blev ett av motdragen samhällskritiska romaner som Stig Strömholms ”Den hösten” och Anderz Harnings ”Mogadondalen”. Strömholms novembergrå Konsumsverige var en betydligt mer realistisk hotbild än Harnings mardrömsvärld där politiker och byråkrater ägnade sig åt höstjakt på pensionärer. Men bägge kan ha bidragit till att skärpa läsarnas sinnen och göra dem mer uppmärksamma på frihetsförluster i vardagen. Det ska bli spännande att se om Tidöavtalet ter sig ruskigt nog för att provocera fram några motsvarigheter.