Den råa antisemitismen som kom upp till ytan i spåren av Hamas terrorattack mot Israel den sjunde oktober chockade såväl det politiska etablissemanget som ”vanliga” tyskar. De lustfyllda reaktionerna på terrordådet blev också ett slags vändpunkt i den tyska migrationsdebatten – eller mer korrekt en ytterligare knuff i riktning mot mer restriktivitet och, om man så vill, allmän tillnyktring. Kopplingen mellan en stor invandring från Mellanöstern och grasserande antisemitism – och andra värderingar som är oförenliga med ett liberalt och öppet samhälle – blev inte längre möjlig att ignorera. 

”Scholz är ju, vilket är lätt att glömma bort, ’bara’ förbundskansler men inte partiledare.”

Att tyskarna tar antisemitismen på djupt allvar och att Tyskland har en särskild relation till Israel blev tydligt när Scholz var en av de första regeringscheferna att besöka landet efter terrordådet. I en uppmärksammad intervju med Spiegel gick förbundskanslern i samma veva ut hårt och sade att ”storskaliga utvisningar” (tyska: ”In großem Stil abschieben…”) var att vänta för dem som uppehöll sig i landet utan asylskäl. En helt ny retorik från förbundskanslern.

Sedan dess har koalitionsregeringen enats om att presentera en linje som i korthet går ut på att det å ena sidan ska bli lättare att bli tysk medborgare för den som har jobb och är integrerad, medan det å andra sidan ska bli lättare att utvisa någon som saknar skäl att stanna i landet. Om förslagen lyckas gå igenom förbundsdagen är ännu oklart. Troligen återstår en hel del debatt och kompromissande med CDU – som vill se en ännu striktare migrationspolitik.

Den nya, delvis hårdare, regeringskursen gillas dock inte av alla inom SPD. Scholz är ju, vilket är lätt att glömma bort, ”bara” förbundskansler men inte partiledare. Det uppdraget delas av Lars Klingbeil (klassisk gråsosse) och Saskia Essen (klart till vänster).

I helgen hade SPD partidagar i Berlin. Allra sist på agendan stod migrationsfrågan. Förmodligen ett försök att tona ned den så mycket som möjligt – inget parti vill ju framstå som splittrat. Problemet är bara att migrationen är en av de centrala frågorna i tysk debatt och huvudorsak till AfD:s tillväxt – som lockar väljare från både höger och vänster.

Det program som partiet antog har litet gemensamt med Scholz signaler om en tuffare migrationspolitik. I stället vill SPD se att det åter blir möjligt med familjeåterförening även för personer som inte har asylskäl men som till exempel hotas av förföljelse i hemlandet (tyska: ”Subsidiär Schutzbedürftige”). Vidare bör det statliga stödet till organisationer som hjälper migranter över Medelhavet – något som Scholz distanserat sig ifrån – fortsätta och får inte kriminaliseras. Tonen vad gäller utvisningar, som förvisso måste ske när så krävs, är också betydligt mer nedtonad jämfört med Scholz tal om utvisningar i stor skala. Texten får ses som en eftergift till partiets vänsterflygel. Från talarstolen varnades det för en ”diskursförskjutning till höger” om man kopplade ihop olika samhällsproblem med invandring.

Om kriser och sorg sägs det ibland att den går igenom ett antal faser. Med sitt rapportsläpp häromveckan torde det stå klart att svenska S gått vidare från förnekelsestadiet. SPD har av allt att döma en bra bit kvar.