Misstroende för förtroendets skull

Nooshi Dadgostar Foto: Vänsterpartiet

Sverige har varit väldigt generöst mot statsvetarvärlden på senare tid. Under halvtannat decennium har den politiska experimentverkstaden gått på högvarv och producerat allt bisarrare studieobjekt för varje mandatperiod: Alliansregeringen 2006–2010 hade en politik och drev den. Alliansregeringen 2010–2014 varken hade eller drev någon politik. S-MP-regeringen 2014–2018 hade en sorts politik men kunde inte kunde driva den, och sedan januari 2019 har vi en regering som som ska driva politik den inte har. Däremot har den stödpartier som gärna vill ha inflytande men helst inget ansvar.

Det finns goda skäl att vara motståndare till Jök-konstruktionen på innehållsliga grunder, men man ska inte underskatta de rent demokratiska. Visst erbjuder grundlagen denna möjlighet att regera på ett program vars substans de styrande i viktiga delar gick till val på att ilsket förtala och bekämpa, men att möjligheten finns betyder inte att det är önskvärt att den utnyttjas. Väljarna snurras upp på läktaren och förlorar sin möjlighet att ta ställning och utkräva ansvar på rimligt sätt.

Att frågan om misstroendeförklaring mot hela regeringen blir aktuell just nu och i denna säregna fråga – en marginell och ännu icke föreslagen justering i ett dysfunktionellt system för hyressättning – kan tyckas besynnerligt. Men två saker kan konstateras: För det första att Vänsterpartiet inte är på väg att göra något annat än vad man förutskickat. För det andra att det är bättre sent än aldrig. Jök-konstruktionen är en olycka och denna regering borde aldrig ha tillträtt på rådande premisser.

Konstitutionella kriser i Sverige brukar sällan utgöra kris för några andra än entusiasterna som spekulerar i och hoppas på dem. Statsministrarna brukar sitta som limmade vid taburetterna. Kanske blir det annorlunda denna gång. KD och M kan inte gärna ge OK till en illa tåld rödgrön regering att sitta kvar och V kan ha bestämt sig för att visa att man inte går med på att bli tagna för givet på samma sätt som Erlander en gång lugnt räknade in kommunisterna hur extrema och övervakade de var.

Det kommer förstås att hojtas och ojas om hur oansvarigt det skulle vara med regeringskris ”mitt i pandemin” och med bara ett år kvar till nästa val. Men allvarligt talat, vad är det för angelägna insatser som denna regering kan förväntas utföra och som vi skulle bli snuvade på? Och hur många stolliga åtgärder, instruktioner och utnämningar kan inte genomföras under ett år?

Jag tror på extraval när jag ser det. Skulle Löfven falla är nog det mest sannolikt namnet på hans efterträdare Löfven. Men vi skulle bli av med Jöken, L och C skulle få lov att ompröva den skvaderroll som Jöken gett dem och de styrande skulle få en påminnelse om att de inte fått sina ämbeten från högre makter.

En röst för misstroende mot regeringen skulle vara en röst för litet ökat förtroende för demokratin. Det är inte det sämsta.

PJ Anders Linder

VD och chefredaktör i Axess. 

Läs vidare