Trots att vår berggrund är fylld med järnmalm, ädelmetaller och sällsynta jordartsmetaller ser gruvindustrin ut att dö sotdöden. Nuvarande utvinning kommer en dag nå sitt slut och utan ny prospektering och nya utvinningstillstånd kommer gruvnationen Sverige att vara ett minne blott. Detta trots att världsmarknaden skriker efter metaller och att miljardinvesteringar sker i norr för att få förädlingsledet att bli kvitt sina utsläpp. 

Vi befinner oss i ett svårbegripligt läge. Stålverken ska bli gröna med hjälp av vätgas och en ny basindustri i form av batteritillverkning börjar ta form. Men utan nya malmkroppar att bearbeta kan stålindustrin varken expandera eller förlänga sin livslängd. I praktiken sätts ett slutdatum för den svenska stålindustrin. När det sista malmlasset är bearbetat återstår bara alternativet att importera råmaterial för att stålverken ska kunna drivas vidare. Hur kan något sådant försvaras med argument om att det skulle gynna miljön? Antingen importeras malm från utlandet som bryts under sämre miljöförhållanden, eller så avvecklas de gröna stålverken. Det förlorar både miljön och klimatet på. 

Samma absurda situation råder även för brytningen av metaller som används till batteritillverkning. Denna produktion sägs ofta vara nyckeln för den gröna omställningen men i dag kommer dessa metaller i hög utsträckning från länder där såväl slaveri som barnarbete vid brytningen förekommer. Ser vi exempelvis på kobolt kommer en stor del av utvinningen från Kongo och Kina, och konsekvenserna av utvinningen på dessa platser är katastrofala både socialt och miljömässigt. Lägg därtill den geopolitiska dimensionen och anhängarna av nuvarande ordning borde vara ytterst lätträknade. Det är etiskt oförsvarligt att slå den svenska verksamheten i bojor och sedan titta bort från konsekvenserna det medför.

Myndigheten Sveriges Geologiska Undersökningar, SGU, påpekar att Sverige har stora fyndigheter av en rad av de metaller som den tekniska industrin är ute efter. Just kobolt utvinns för övrigt redan nu på ett hållbart sätt i Finland, om än i liten skala. Det är fullt möjligt att förena hållbarhet och gruvdrift, men det får inte ske just i Sverige. Detta är inte något marknadsmisslyckande utan ett byråkratiskt haveri. 

Sent ska syndarna vakna. Under 2021 tillsatte regeringen en utredning som ska undersöka hur tillståndsprocessen kan underlättas. Gott så, men det krävs mer än utredningar. Det krävs politiskt ledarskap i frågan, något som varken alliansregeringen eller Stefan Löfvens regering har demonstrerat. Dock tycks näringsminister Karl-Petter Thorwaldsson uppvisa ett genuint intresse, nu senast i Agenda. Måhända visar han sig mer industrivänlig och långsiktigt tänkande än Löfven.

Utredningen blir klar först efter valet. Vad den kommer  fram till vet vi inget om i dag. Det vore därför önskvärt att Thorwaldsson börjar kratta manegen redan nu genom att bjuda in till blocköverskridande överläggningar. Sådana kontakter krävs för att processen ska fortlöpa friktionsfritt oavsett regering, men också för att det handlar om mycket laddade. Den största krutdurken torde vara gruvnäringens oundvikliga konflikt med rennäringen, ett problem som alla regeringar tycks angelägna att tackla. 

Tills vidare begränsas näringslivet och den gröna utvecklingen genom att behandla en illa utformad lagstiftning som Den helig skrift. Det gör oss alla till förlorare.