Samhällsdebatten kretsar i hög grad kring energi och covid-19. Elpriserna har skjutit i höjden minst lika snabbt som i Sverige. Jag såg bara som ett exempel att norska försvarsmakten fick betala 522 miljoner kronor för el under 2021: en ökning med 70 procent jämfört med 2020. På covid-19-fronten har man fortsatt med hårda restriktioner, där regeringen Støres särskilda bidrag har varit ett förbud mot utskänkning av alkohol, vilket åtnjuter ungefär lika stor popularitet som elräkningarna. I alla fall utanför det Norge där Kristelig folkeparti (Krf) dominerar.

Mot den bakgrunden ter det sig kanske inte så konstigt att regeringspartierna rasar i opinionen. Fast alldeles självklart borde det inte vara, de svenska Socialdemokraterna går tvärtom fram trots att elpriserna slår rekord och den underliga coronapolitiken gör att verksamheter får stänga eller gå på knäna eftersom frisk personal sitter hemma i karantän.

Både Ap och Sp har i alla fall backat rejält sedan valet. Jämför man norska Poll of polls för januari med valresultatet visar sig Ap ha backat 4,4 procentenheter (pe) och Sp 3,8. Alltså sammanlagt mer än åtta procentenheter minus för regeringspartierna. Vinnare är framför allt Høyre som ökat med 4,9 pe och nu är största parti med god marginal. Regeringens sits ter sig extra knepig på grund av att man läcker åt både höger och vänster. Sosialistisk Venstreparti (ungefär som svenska V) är upp med 1,6 pe och nykommunisterna i Rødt har ökat med 2,2 pe och är uppe i 6,9 procent. Enligt en färsk mätning går det till och med en direkt väljarström från Sp till Rødt, vilket är rätt remarkabelt. Bägge partierna har för all del äganderätten högt på agendan, men lantbrukarna i Sp gillar den ungefär lika mycket som salongsbolsjevikerna ogillar den. I det expressiva röstandets tidsålder är missnöje är som vatten, det finner märkliga vägar.

För ska man tro statsvetaren Svein Tore Marthinsen, som undersökt saken, är det just allmänt missnöje som drabbar regeringen. Han säger till nättidningen Minerva att ”det jag blev lite överraskad av var att inte fler talade om ström och corona” utan att det handlade mer om att allmänt höga förväntningar inte hade infriats.

Han fortsätter: ”Regeringspartierna ligger historiskt illa till. Jag har gått tillbaka till 1960-talet i det historiska materialet och det finns inte maken till dålig start. Ingen regering har förlorat så många väljare på så kort tid som Ap och Sp.”

Vem vet, det kanske ljusnar ifall Sp till sist blir framgångsrikt i sin hjärtefråga att upphäva den förra regeringens läns- och kommunsammanslagningar – en återgång debatteras för närvarande intensivt på flera håll – men kanske inte. Det knepiga med opinionen tycks vara att många inte riktigt vet vad de efterlyser och vad som skulle göra dem nöjda, och då handlar det mindre om åtgärder i enskilda frågor och mer om att ge ett allmänt stabilt och dugligt intryck. Något att tänka på även för dem som vill styra i Sverige.