Under den senaste tiden har det kommit en rad anklagelser om plagiat i hennes förhållandevis magra vetenskapliga produktion, och när CNN – som knappast kan anklagas för att vara del av någon konservativ sammansvärjning – talar med två experter i ämnet menar bägge att hennes återgivande av text utan hänvisning bör betraktas som plagiat.

Enligt en student som har suttit i den etiska nämnden Harvard College Honor Council, och som nu skriver i Harvard Crimson, skulle motsvarande förseelser ha lett till avstängning, om det varit en student som gjort sig skyldig till dem. Det styrande organet Harvard Corporation har valt att gå betydligt försiktigare fram men till sist blev situationen ohållbar.

Jag antar att någon sorts fylligare granskning så småningom kommer till ett mer definitivt avgörande om hur allvarligt man ska se på bristerna i Gays arbeten, men när det gäller hennes avgång ska man komma ihåg att den akademiska kritiken är droppen som har kommit bägaren att rinna över.

Efter Hamas massiva terrordåd den 7 oktober, då ett stort antal aktivistgrupper på Harvard gick till angrepp inte mot Hamas, utan mot Israel, levererade universitetsledningen lamast tänkbara kommentar: i bjärt kontrast till hur administrationen brukar förhålla sig till andra uttryck för fördomar eller språkbruk som går på tvärs mot vad som påbjuds av woke. Agerandet fick hård kritik av bland annat förre Harvardrektorn (och finansministern i Bill Clintons regering) Lawrence Summers.

Stämningsläget skärptes efter en uppmärksammad utfrågning i kongressen den 5 december, där Gay och två andra rektorer för prestigeuniversitet misslyckades kapitalt med att ge klara och betryggande besked om hur antisemitiska opinioner på campus efter 7 oktoberdåden borde bedömas och bemötas. Det ledde till hård kritik från såväl stora delar av det politiska spektrumet som från betydelsefulla donatorer.

Bättre sent än aldrig kan man tycka. För Harvards problem med att värna ett rimligt diskussionsklimat går betydligt längre tillbaka än till den 7 oktober.

En månad tidigare hade till exempel den Philadelphiabaserade stiftelsen Foundation for Individual Rights and Expression (FIRE) publicerat sin fjärde granskning av yttrandefriheten vid amerikanska college. Jag skrev om den här. Resultaten var allmänt nedslående. Många studenter idkar självcensur av rädsla för konsekvenserna ifall de säger sig mening, samtidigt som många tycker att det är helt i sin ordning att försöka få tyst på talare som står för kontroversiella åsikter man själv inte delar.

Enligt FIRE har stora offentliga universitet generellt sett bättre och öppnare samtalsklimat än små privata elitskolor, och i den absoluta botten hittar man – Harvard – vars akademiska yttrandefrihet får betyget ”abysmal”.

I det bästa tänkbara scenariot leder uppmärksamheten kring kongressförhöret och rektorernas (ytterligare en av de tre har lämnat sin post) avgång till ett steg på väg mot tillnyktring och avradikalisering på de amerikanska lärosätena – och på Harvard i synnerhet – men man ska inte göra sig några illusioner om hur utdragen och konfliktfylld processerna även i bästa fall kommer att bli.