Dokumentären (fransk) skildrar tre olika broar från tre olika epoker (2000-tal, förra sekelskiftet och romartid). Jag ska inte gå igenom alla tre byggnadsverken, utan nöjer mig med den moderna Millaubron som med sina 336,4 meter är världens högsta bro räknat från marken till dess högsta punkt.

I dokumentären intervjuas projektledare, tekniker och byggnadsledare som vittnar om både svårigheter och framgångar under arbetets gång. När man ser bilderna på hur bron sakta växer fram inser man vilken makalös ingenjörskonst som ligger bakom.

En annan välkommen insikt jag slogs av var frånvaron av ideologiska perspektiv i dokumentären. Ingen ledsen biolog får problematisera brons påverkan på djurlivet. Inte heller redovisas brons klimatavtryck. Eller att biltrafiken säkert ökat på grund av bygget. Non! Här är det hyllningen till människans uppfinningsrikedom som är i centrum.

Visst, det säger lika mycket om mig som den tid vi lever i när undertecknad blir förtjust över att ett program om stora broar faktiskt handlar om stora broar och inte om någonting annat. Och 1900-talets rivningshysteri, för att bara nämna ett exempel, vittnar om farorna med en alltför otyglad utvecklingsoptimism.

Å andra sidan kan ingen heller påstå att vi idag lider brist på civilisationskritik. Mångfalds- och miljökonsulter i all ära. Om mänskligheten ska ha en chans att klara de utmaningar den står inför gör vi klokast att lyssna på brobyggarna.