Pandemin, populismen och paradoxerna

I dag hade jag glädjen att leda ett webbinarium med Nicklas Berild Lundblad och Katarina Barrling på temat ”Kontrollsamhälle i kris”. Det handlar förstås om pandemin men inte om hur den bäst ska bekämpas utan om vad den gör med vår syn på världen. Det blev ett riktigt bra samtal som snart kommer att finnas tillgängligt på Youtube och så småningom på Axess TV.
 
Som del av förberedelserna läste jag Ivan Krastevs lilla bok Är morgondagen redan här? Hur pandemin förändrar Europa (Daidalos, 2020) för att få litet uppslag till frågor, men jag blev tyvärr besviken. Krastev har snabbt blivit oerhört uppburen, och det på goda grunder, men den här gången har han varit alltför snabb med att komma till tryck. Här finns intressanta observationer, men mycket är halvtänkt och ofärdigt. En del recensenter beskriver detta positivt som prövande och utmanande” men jag tycker att vagt och antytt ofta vore mer träffande.
 
Krastev har en bra poäng när han pekar på att populismen inte har skördat några lagrar under krisen och menar att det beror på att människor fungerar olika under rädsla respektive oro. I sjukdomens akuta skede är man rädd och vill bli skyddad av dugliga krafter inom politik och expertis; populistiska framgångar bygger i stället på mer diffusa olustkänslor och frustrationer hos medborgarna som populisterna förmår artikulera och exploatera. Detta skulle betyda att populismens skördetid kan komma när den mest akuta sjukdomsfasen är över och uppmärksamheten glider över till de svåra ekonomiska konsekvenserna av sjukdomsbekämpningen. När konkurserna och arbetslösheten tar över dagordningen blir det annat ljud i skällan.
 
Den 86-sidiga skriften avslutas med sju ”paradoxer” där några är slående medan andra drar åt det nebulösa hållet eller inte ens är paradoxer över huvud taget.
 
Välvilliga bedömare berömmer Krastev för att han låter frågetecknen hänga i luften och hellre vill stimulera till tänkande än göra tvärsäkra prognoser. En aningen krassare person skulle snarare gissa att han dels ville vara snabb och helst först med att sätta tonen i den mer filosofiska debatten om pandemin, dels ville nyansera de sju profetior som han lade fram i artikeln ”Seven early lessons from the coronavirus” hos European Council on Foreign Relations den 18 mars. Då såg han det som självklart att den stora staten skulle göra come back, nationalstaten stärkas på EU:s bekostnad och Kina plocka många poäng på USA. Nu är han av förklarliga skäl mindre säker på sin sak, och det länder honom till heder att han reviderar sina spådomar inför öppen ridå. Det finns både politiker och experter som gärna finge följa hans exempel.
 
Nicklas Berild Lundblad pekar på att pandemin inte låter sig kalkyleras på samma sätt som andra risker. Vi vet helt enkelt för litet och måste acceptera att beslut får lov att fattas under genuin osäkerhet. Prognoserna om framtiden blir ännu svajigare än vanligt, men det hindrar verkligen inte att vi diskuterar vilka möjliga vägar som står till buds. Eller att vi som goda demokratiska medborgare tänker noga igenom vad vi vill.
PJ Anders Linder

VD och chefredaktör i Axess. 

Läs vidare