Putin och Xi eller demokrati? Det är vad som står på spel i Ukraina

Får inte lämnas ensam. Foto: https://www.president.gov.ua/

Trots Putins katastrofala motgångar måste Väst vara berett att stötta Ukraina i flera år framöver. I vågskålen ligger inget mindre än framtiden för demokratin.

Går det att tänka sig ett scenario i vilket Putin och Väst, förutsatt att en fred har uppnåtts, kan återgå till hur relationerna var före den 24 februari? En bräcklig normalitet, men likväl en normalitet. Från Berlin och Paris är det svårt att inte läsa in en sådan önskan när man lyssnar på de politiska ledarna. Ryssland ligger som bekant där det ligger och vi som bor i EU har att förhålla oss till detta till skillnad från våra vänner i USA, brukar det låta. Var så säkra på att det här argumentet kommer att bli allt vanligare ju längre kriget pågår.

Svaret på den inledande frågan är och förblir likväl ett rungande ”nej”. Ännu mer deprimerande är att inte ens ett Ryssland utan Putin kommer att vara väsensskilt från den aggressiva imperialiststat vi ser idag. Att lägga energi på att försöka nå en ”ny normalitet” är därför i bästa fall meningslöst och i värsta fall kontraproduktivt.  

Det är en av slutsatserna jag själv drar efter att ha lyssnat på bland andra Rysslandsexperterna Carolina Vendil Pallin (FOI) och Christopher Coker (LSE Ideas), i samband med en konferens arrangerad av tankesmedjan Frivärld i samarbete med den amerikanska ambassaden häromveckan.

Pallin slog fast att den ryska eliten inte bara befinner sig i en annan tidsålder, utan på en annan planet. I detta parallella universum har Ryssland alltid befunnit sig i en existentiell kamp mot Västvärlden, vars mål det är att förstöra den ryska civilisationen. En civilisation som har en självklar rätt att lägga under sig andra länder.

Denna paranoida och imperialistiska idévärld genomsyrar hela den politiska kulturen och är vad som ytterst ligger till grund för de beslut som regimen fattar. Putin må vara solen kring vilka alla andra i Kreml kretsar, men hans världsbild är på intet sätt originell i en rysk kontext. (I sammanhanget ska också nämnas att Kremls säkerhetsdoktrin i stort varit oförändrad sedan mitten av 1990-talet, med fientligheten mot Nato och idén om att Ryssland har rätt att styra över sina grannländer som viktigaste konstanter).    

Den ryska elitens fixering vid Ukraina får också här sin förklaring. Om inte Moskva lyckas lägga landet under sig kommer alla andra framtida försök att erövra Polen, Baltikum, eller vilket annat territorium som regimen för stunden anser tillhöra det ryska imperiet, att misslyckas.

Det är därför Putin aldrig kommer att ge upp Ukraina. Det är också därför han måste åka på ett totalt nederlag i Ukraina. En eventuell fred med Ryssland, hur nu en sådan skulle se ut, kommer endast att utnyttjas av Moskva som ett sätt att vinna tid tills nästa invasion kan inledas.

Budskapet från Coker var att Väst inte får underskatta Ryssland. Förhoppningarna om att de militära motgångarna och sanktionerna sammantaget skulle kunna leda till en ny revolution likt den 1917 var bara att glömma. Regimens grepp över samhället är för stort. Därtill finns det en uthållighet, i bemärkelsen att folk är förberedda på att anpassa sig till en lägre levnadsstandard, i det ryska samhället som vi i EU kan ha svårt att relatera till. Det ska alls inte tas som intäkt för att sanktionerna inte biter eller att väst lika gärna kan ge upp, utan ska ses som en påminnelse om att det här kriget kommer att pågå mycket länge. Frågan är hur mentalt förberedda vi är på detta.

För Putins Ryssland, och Xi Jinpings Kina för den delen, är idén om respektive nations ”ödesgemenskap” central. Politik, i bemärkelsen att medborgarna ens skulle ha en gnutta påverkan på samhällsutvecklingen, är sekundärt eller rent av förkastligt. Allt som riskerar att avleda nationen från sitt rättmätiga slutmål att styra över sina grannländer (Putin) eller hela världen (Xi) måste kväsas.

Mot detta står idén om att människor har, får och bör ha möjlighet att påverka utvecklingen i de samhällen de lever i. Har demokratin en framtid? Ytterst är det den frågan som just i detta nu avgörs på slagfälten i Ukraina.

Erik Thyselius

Medarbetare i Axess.

Läs vidare