Sedan en tid släpar jag nu omkring på hans senaste mäktiga verk Revolutionary Spring, ett knappt 800-sidigt kraftprov om revolutionerna och kontrarevolutionerna 1848 och 1849. Clark utgår från ett väldigt källmaterial och nöjer sig ingalunda med att beskriva en eller ett par av alla omvälvningar. Tvärtom får man läsa initierade skildringar inte bara om vad som tilldrog sig i Paris, Wien och Berlin utan också om Milano, Neapel, Bucharest, Prag, Budapest med många flera metropoler – och ett antal långt mer obskyra köpingar i de europeiska imperiernas periferier.

Uppror blossade upp på ett ställe, rapporterades intensivt om på ett annat som i sin tur satte fart på protesterna på ett tredje och så vidare. På det sättet växelspelade revolterna fram och tillbaka över kontinenten. Tiden var havande med het vilja till förändring och nystart: framför allt borgares och liberalers frustration över att vara utestängda från rikenas skötsel. Upprorens förlopp skilde sig starkt från en plats till en annan men om det fanns något gemensamt stridsrop så var det ”konstitution”. Absolutismen måste brytas, lagstyre införas och genuina folkförsamlingar ta över den lagstiftande makten.

”I stället belade man skattskyldiga jordbrukare med en extraskatt på 45 procent”

Samtidigt var upprorsmännen på många håll – ja, de flesta – mycket måttligt intresserade av att skapa fullfjädrade demokratier där hela befolkningen bjöds in att vara med och bestämma. Clark gör en distinktion mellan ”liberaler” som framför allt strävade efter formell politisk förändring och ”radikaler” som även ville engagera städernas arbetarklass och hade ambitiösare sociala program. Ibland uppstod allianser de båda grupperna emellan, men allt eftersom revolterna utvecklades blev det allt vanligare att moderater och liberaler bröt med radikalerna och i oro för kaos och anarki prioriterade ordning och äganderätt.

Så småningom samlade sig de gamla makthavarna till kontrarevolution, återtog makten och återinförde gamla styresformer: fast inte oförändrade. Kraven på medborgerlig frihet lämnade nästan alltid beständiga spår efter sig.

Jag har några sidor kvar och ska så småningom samla mig en litet fylligare kommentar, men jag tycker att en sak som Clark noterar är så intressant att jag inte vill vänta med den.

Något som i stort sett genomgående förenade de advokater, läkare, journalister, akademiker, företagare och studenter som drev revolutionerna framåt var den monumentala likgiltigheten inför människor utanför städerna, den jordbruksbefolkning som fortfarande utgjorde en mycket stor del av eller majoriteten i samhället.

I Frankrike, för att ta ett exempel, lyckades den provisoriska regering som tillträtt efter att kungen gått i landsflykt inte samla sig till något nämnvärt reformprogram för jordbruket. I stället belade man skattskyldiga jordbrukare med en extraskatt på 45 procent: pengar som skulle användas till beredskapsarbeten i städerna.

Clark skriver: ”Most of the radical and liberal leaders of the Western European states exhibited a yawning ignorance of rural life. In many places, the upheavals of that year removed or weakened elites whose members had a good if often condescending understanding of the countryside (because they were members of the landowning nobility) and replaced them with liberals and radicals from the world of newspapers, clubs and urban commerce or industry.”

I marginalen bredvid detta stycke har jag skrivit ”jämför 2023”. Jag kunde ha skrivit ”David Goodhart”. Visst är det märkligt hur historien upprepar sig?