”Bli inte SD:are du med, Magdalena Andersson”, skriver Aftonbladets Susanna Kierkegaard. Att av taktiska skäl argumentera för kärv migrationspolitik under valrörelsen hade varit begripligt, menar Kierkegaard, men skam går på torra land när Andersson nu inte sjunger med i C-V-MP-änglakören utan tvärtom försöker ta åt sig äran av att ha varit tidigt ute på med åtstramningar hösten 2015. ”Knappt halva Sveriges väljare (sic) tackade nej till Åkessons lag. Vem ska föra deras talan den här mandatperioden, om inte Magdalena Andersson”, förtvivlar hon.

Lisa Pelling i Dagens arena är inte gladare. Att S-ledaren inte går till frontalangrepp mot Tidöavtalet är ”chockerande och obegripligt” och kommer att göra de nyvunna liberala storstadsväljarna djupt besvikna.

”Vad håller Andersson på med?” undrar Jenny Wennberg i Arbetarbladet. Tänker hon fortsätta med att försöka ”blidka arga, konservativa män genom att låta som Sverigedemokraterna? Ja, det verkar inte bättre, eftersom hon ”inte har något att invända mot vare sig den brunblå migrationspolitiken eller förslag om nationellt tiggeriförbud”.

Susanne Sjöstedt i Värmlands folkblad skruvar upp volymen till full styrka: ”Men vad fan håller du på med, Magdalena Andersson?” Återigen är agerandet obegripligt. Varför, varför känner sig S-ledaren tvingad att ”framstå som skarpare (och mer oseriös) än Åkesson i migrationspolitiken”?

Göran Greider i Dala-demokraten tar det litet lugnare, men även han är besviken på den dämpade tonen: ”Magdalena Andersson var oftast för återhållsam i sin oppositionsroll – hon måste ta i mer!” Det var mer tryck i de andra rödgröna, inte minst Nooshi Dadgostar. Greider avslutar sin artikel med ett fint litet minne: ”När jag steg ut från riksdagshuset mötte jag Magdalena Andersson. Jag tog en selfie med henne. Det var väl det roligaste den dagen.”

Vill man ha litet mer balanserade kommentarer får man söka sig till Folkbladet och Norrländska Socialdemokraten. I den förra konstaterar Widar Andersson och oppositionsledaren ”utstrålar rimlighet, självförtroende och insikter om läget”. I den senare struntar Olov Abrahamsson i partiledardebatten till förmån för en läsvärd och skarp kommentar om den havererade svenska gruvpolitiken.

Vad ska man säga? Är Magdalena Anderssons agerande obegripligt. Nej, det verkligt obegripliga i sammanhanget är att så många S-märkta skribenter förstår sig så dåligt på sitt eget parti. Har de verkligen trott att socialdemokratiska väljare, gräsrötter och partitoppar känner entusiasm över handfallen brottsbekämpning och migrationspolitik? Tror de att Socialdemokraterna i grund och botten tycker som MP om invandring bara för att de har suttit i samma regering? Att de är överens med C och V bara för att även dessa partier är motståndare till en M-ledd regering som samarbetare med Sverigedemokraterna?

Det finns förstås åsiktsskillnader mellan regeringsblocket och Socialdemokraterna i riksdagen om enskilda inslag i den nya politiken. Det kommer att framföras mycket kritik, emellanåt i uppskruvade ordalag. Men det skulle förvåna mig storligen om inte det socialdemokratiska ledarskiktet, mitt i besvikelsen över att ha förlorat makten, drar en kollektiv suck av lättnad över att det kriminal- och migrationspolitiska ”paradigmskiftet” dels äger rum, dels att man själv inte behöver ta aktivt ansvar för genomförandet. De är väl medvetna om att något i den här stilen behöver göras – och att de inte skulle ha kunnat göra det själva.

Visst finns det väljare som ogillar SD så mycket att de söker sig till S från borgerliga partier. Men det betyder knappast att de hyser kärlek till de verklighetsfrämmande MP-C-V-utopierna. Och så finns det alldeles vanliga socialdemokratiska kärnväljare, som inte bara hör om skjutningar och utanförskap i medierna utan regelbundet stöter på relaterade samhällsproblem i sin vardag. De ser kanske också rött när de tittar på Magdalena Andersson, men knappast av samma skäl som vänstermediernas testuggare.