Så kan Lund bli Sveriges Chicago

Lunds universitet. Foto: Wikimedia Commons

Hur står det till med diskussionsklimatet vid amerikanska universitet? Av anekdotflödet att döma är läget rätt förfärligt, men anekdoter är just anekdotiska och jag har länge tänkt att det skulle vara värdefullt med en mer systematisk genomgång. Nu finns en sådan.

Foundation for Individual Rights in Education (FIRE), en stiftelse med bas i Philadelphia, har låtit göra en stor enkätundersökning där studenter vid 55 universitet har fått svara på frågor om den reella yttrandefriheten vid respektive lärosäte. Finns det frågor som det är svårt att diskutera på ett öppet och ärligt sätt? Känner du dig bekväm med att framföra din åsikt? Tar universitetets ledning tydligt ställning för yttrandefrihet och fri debatt? Skulle du vara för att lärosätet tillåter inbjudna talare på campus att hävda olika starkt kontroversiella åsikter? Tycker du att det är i sin ordning att försöka stoppa evenemang där kontroversiella åsikter framförs?

Resultatet är inte riktigt så illa som anekdotflödet ger sken av. Men det betyder inte att det är bra. 60 procent av studenterna har någon gång avstått från att säga sin mening, eftersom de var rädda för hur andra skulle reagera. Bara en fjärdedel av studenterna säger att de känner sig ”mycket bekväma” med att diskutera svåra frågor med sina kurskamrater. Och undra på det när 61 procent av studenterna tycker att det, åtminstone vid vissa tillfällen, kan vara all right att hindra talare från att få säga sitt, och 27 procent tycker att sådana försök ”alltid” eller ”ibland” är acceptabla. Kan det vara rätt att till och med ta till våld? Nja, det tycker 82 procent är att gå för långt – men 18 procent är mer eller mindre öppna för tanken.

Studenter med åsikter till höger om mitten (conservative) ålägger sig självcensur i högre grad än studenter till vänster (liberal).

Status visar sig inte vara någon garanti för ett öppet klimat. När FIRE väger samman frågesvaren till ett debattklimatsindex hamnar bara ett av de åtta prestigeuniversiteten i den så kallade Ivy League, Brown, på tio i topp. Harvard återfinns först på 46:e plats, Dartmouth College på 52:a. Och bland Ivy League-studenterna är det inte 27 utan 36 procent som tycker att det ”alltid” eller ”ibland” kan vara rätt att göra det omöjligt för kontroversiella föredragshållare att komma till tals.

Man kan resa alla möjliga invändningar mot metodiken. Har man valt rimliga exempel på kontroversiella ämnen? Fungerar det att väga samman svaren? Hur tar man hänsyn till att mer repressiva kulturer kan uppfattas som tillåtande när en mycket stor andel av studenterna tycker likadant? (På Ivy League-skolorna säger sig 73 procent av studenterna ligga till vänster, endast 13 procent till höger.) Men även om man inte betraktar studien som Sanning med stort S, stimulerar den till eftertanke och slutsatser.

Ett särskilt intressant resultat är att vinnaren bland de 55 är segrare med mycket bred marginal. Det handlar om University of Chicago (UOC), som dessutom rankas på topp tre av både vänster- och högerstudenter. UOC har också profilerat sig som just öppet och debattvänligt. För sex år sedan tillsatte rektorn Robert J. Zimmer en kommitté om yttrandefrihet och denna formulerade ett dokument som blivit känt som The Chicago Statement och som ett antal lärosäten därefter anslutit sig till.

I dokumentet citeras med gillande en tidigare rektor (perioden 1978-1993), Hanna Holborn Gray: ”utbildning bör inte vara avsedd för att få människor att känna sig bekväma, den är avsedd att lära dem tänka”.  Och kommittén fortsätter: ”Det är inte en rimlig uppgift för universitetet att försöka skydda individer från idéer och åsikter som de finner ovälkomna, otrevliga eller ens djupt stötande.” Stil och artighet är värdefullt men ”hänsyn till artighet och ömsesidig respekt får aldrig användas för att rättfärdiga att man sätter stopp för diskussioner om idéer, hur stötande och otrevliga dessa idéer än kan te sig för vissa medlemmar i vår gemenskap”. Hot och förtal är inte tillåtet, men tolkningen av vad som utgör hot och förtal ska vara så snäv att den fria debatten inte tar skada.

Man kan tycka att det här borde vara självklarheter i en kunskapssökande, prövande miljö som universitetsmiljön. Eja så vore. Desto mer uppmuntrande att UOC inte bara har antagit detta dokument utan också förvaltar det väl – och att resultatet syns så tydligt i studenternas bedömning.

Den formella svenska yttrandefriheten gäller förstås även i universitetsmiljö. Det är aldrig förbjudet att säga sin mening. Men kan studenter – och lärare – säga sin mening även i kontroversiella frågor utan att drabbas av repressalier? Det skulle vara mycket intressant om en undersökning av motsvarande slag som FIREs kunde göras även hos oss. Kanske är anekdoterna som på senare år kommit från svenska universitetsmiljöer bara just anekdoter, kanske är de tecken på ett större problem. Det vore mycket värdefullt att få veta.

Men redan innan den kunskapen föreligger vore det utmärkt om svenska lärosäten följde UOC i spåren och förklarade att man inte bara gillar hållbarhet och jämställdhet utan också står upp för ett öppet, tillåtande och emellanåt konfliktskapande intellektuellt klimat. Jag skulle bli mycket glad om min alma mater, Lunds universitet, som på sistone haft sina olyckor med klagande psykologistudenter, detaljstyrda kurslistor och uppläxade föreläsare, gick i bräschen och gjorde sig till Sveriges Chicago.

PJ Anders Linder

vd och chefredaktör i Axess. 

Läs vidare