Svenska lagstiftare har valt att avstå från möjligheten till undantagstillstånd i fredstid. Vissa debattörer menar att detta inte spelar så stor roll utan att långtgående åtgärder i stället kan baseras på den gällande smittskyddslagen, men det råder alls ingen konsensus på denna punkt och regeringen har bestämt sig för att inte provtrycka de gamla skrivningarna.

I våras valde man i stället att skriva in nya bemyndiganden i smittskyddslagen. Det var förmodligen rimligt, men det kan man inte säga om sättet på vilket det gjordes. Regeringen försökte forcera igenom en lag som skulle ge den långtgående nya befogenheter med en minimal remisstid och bristfälliga kontrollmöjligheter för riksdagen. Alltsammans luktade panik. Hård kritik från Lagrådet och ett förtjänstfullt arbete från framför allt Moderaterna – som har ledande lagkloka företrädare i bl a Gunnar Strömmer och Per Claréus – ledde till reträtt och att förslaget blev rimligare.

Sedan använde aldrig regeringen sina möjligheter.

De tillfälliga delarna av lagen upphörde att gälla.

Efter att detta skett började regeringen beklaga sig, men inte över egna misstag och egen handfallenhet utan över att oppositionen gjort lagen oanvändbar. Det var rent nonsens. Men visst, det var förstås besvärligare att behöva gå med åtgärder till riksdagen och få dem godkända än att kunna driva igenom dem utan att behöva argumentera för sig.

Nu är det dags igen. Regeringen vill ha en särskild Covid 19-lag. Ett förslag har skickats ut på remiss.

Likheterna med vårens haveri är slående, fast den här gången är det värre.

Man vill ha mycket långtgående befogenheter, till exempel att helt förbjuda allmänna sammankomster och offentliga tillställningar, vilket skulle innebära mycket stora inskränkningar av den grundlagsskyddade mötesfriheten. Stor ingripande makt ska kunna delegeras till enskilda myndigheter.

Man vill däremot inte ha några ordentliga kontrollmekanismer. Riksdagens kontrollrätt föreslås bli svagare än i vårens tillfälliga lag. Giltighetstiden ska vara betydligt längre så friheter kan sättas ur spel under betydligt längre tidsperioder. Överklagandemöjligheterna blir svaga. Justitieombudsmannen Elisabeth Rynning pekar obevekligt på alla dessa brister i ett svidande kritiskt remissvar.

Svarstiden är riktigt inte lika kort som i våras men fortfarande helt otillräcklig mot bakgrund av vilka befogenheter som regeringen efterfrågar. Förslaget medger trots allt något som är snubblande nära ett undantagstillstånd.

I våras kunde man i någon mån ursäkta den svaga hanteringen med den allmänna känslan av kris. Men att kräva så här mycket, med så svaga garantier, med så kort varsel, efter att ha suttit på händerna och segat i över ett halvår, det är rent häpnadsväckande dåligt. Lagen föreslås dessutom inte träda i kraft förrän i mars 2021: ett år efter att pandemin sköt fart.

Måtte nu oppositionen ta sitt ansvar ännu en gång och rätta till det som regeringen inte själv klarar av. Det vore förfärligt om den blivit så upphetsad och uppfylld av ”någon-måste-göra-något”-känslor att den släpper igenom detta hafsverk.