”Nio av tio svenskar ser förebyggande åtgärder, som mer resurser till skolan, som viktiga för att bekämpa kriminaliteten”, skriver SVT Nyheter med anledning av en Novusrapport som programbolaget beställt och som gått ut till respondenter boendes ute i landet respektive utsatta områden (16/11).

Artikeln tillägger att undersökningen samtidigt visar ”på ett starkt stöd för till exempel hårdare straff och fler poliser”. I de utsatta områdena är däremot stödet för tuffare tag något mindre då de ”svarande istället bland annat lyfter vikten av fler socialarbetare”. Texten avslutas med en kommentar från en representant för Polismyndigheten som menar att hårdare straff inte är någon lösning. Som läsare är det svårt att inte få uppfattningen att boten mot det eskalerande våldet och gängkriminaliteten i samhället primärt är en resursfråga.

Att så många som nio av tio tillfrågade anser att mer resurser till skolan är viktigt är förvisso inte ett dugg konstigt. Grundantagandet hos mången politiker och redaktion verkar vara att i princip alla stora samhällsproblem kan lösas med ”mer resurser” (det vill säga skattepengar). Detta oavsett om det gäller skolan, vården eller socialt utsatta områden. Att alla tre utgiftsområden stadigt vuxit de senaste decennierna spelar ingen roll i sammanhanget.

”Resursparadigmet” – i brist på ett bättre begrepp – tillåter både medier och politiker att framstå som handlingskraftiga samtidigt som jobbiga och mer svårlösta frågor om normer, kultur, ekonomiska incitament att begå brott med mera – kan undvikas. Grundproblemet kan, och bör, alltid lösas med ”mer resurser”.

Hur ser då den av SVT Nyheter beställda undersökningen ut? Visst stämmer det att nästan 90 procent av de tillfrågade från båda grupperna anser att mer resurser till skolan, förbättrad integration och ökat föräldraansvar är viktigt. Sant är också att en ansenlig andel av de svarande vill se fler poliser (78 procent respektive 72 procent) och hårdare straff (68 procent respektive 61 procent). Utifrån enkätsvaren är det för övrigt inte självklart att boende i utsatta områden istället för hårdare straff och fler poliser lyfter fram sociala insatser (56 procent respektive 63 procent).  

Givet att de flesta samhällsproblem redan tolkas genom sagda resursparadigm skulle en piggare och betydligt mer intressant journalistisk ingång vara: ”Stort stöd för fler poliser och längre straff!”. Till exempel. I stället väljer man den – i sammanhanget betydligt mindre intressanta men desto mer systemlojala – vinkeln att en överväldigande majoritet svenskar tycker som förväntat.

För att parafrasera Staffan Dopping och Stig-Björn Ljunggrens senaste bok: SVT Nyheters artikel är inte en lögn, men den är inte heller sann. Och nog borde väl ribban ligga högre än så?