”Moderna kungahus behöver friska tag och snygga klänningar. Inte stapplande 90-taggare”, skriver Ann-Charlotte Marteus i Expressen (2 jan) för att ta ett exempel. Men glädjande nog kommer det mothugg. Fredrik Haage i Smålandsposten (4 jan) tycker sig höra det ”vanliga republikanska bruset” och en vilja att om inte omedelbart störta så åtminstone underminera: ”Kan man inte välta monarkin över ända ska man i alla fall skaka på den lite så att den där känslan av tyngd inte längre är så stark.”

”Monarkin förkroppsligar kontinuiteten i samhällsbygget.”

Aftonbladets republikanska Åsa Linderborg (4 jan) skjuter in sig på principlösheten i stället. Den relevanta frågan är inte om monarkin ska hänga med och vara poppig utan om vårt samhälle överhuvudtaget vara en monarki. De trendkänsliga abdikationsentusiasterna har hon inte mycket till övers för: ”Inget är så löjligt som ropen vi hör nu, att även kungen borde abdikera, till förmån för Victoria. Charles III, som varit kung i knappt 18 månader, uppmanas också kliva åt sidan. Vad skulle bli bättre av det? När Margrethe abdikerar, avtrollas monarkin. Man sitter på tronen tills man dör, det är både mystiken och straffet för de privilegier man föds med. I tider där vi sopar undan alla gamla människor (utom i USA), är det desto viktigare att kungarna får [sitta] kvar som en manifestation – inte för plikten att jobba tills man dör, men för rätten att åldras på post.”

Väl rutet, får man säga, även om Linderborg till sist ändå landar i att vi bör säga farväl till monarkin, eftersom hon tycker att den ger legitimitet åt sociala hierarkier.

Å andra sidan biter inte det argumentet så vidare bra, enligt mitt förmenande. Kan man inte lika gärna säga att ärftligheten dels förhindrar att statschefsrollen blir något som rivaliserande dynastier kämpar om, dels gör ämbetet otillgängligt för maktlystna karriärister? Att den som ska utöva makt i ett samhälle – regeringschefen – åtminstone till dels drivs av viljan till makt är inte så värst meningsfullt att beklaga sig över, men det har betydande fördelar att den som inte ska företräda makten, utan nationen, och utgöra en samlande symbol, kommer till ämbetet på annat sätt än det politiska?

Vad abdikationen beträffar ska man inte driva motståndet in absurdum. Under gångna sekler avled regenterna ofta i vad som i dag betraktas som medelålder eller yngre, men numera kan de bli väldigt gamla och därmed drabbas av ålderdomens krämpor. Till sist kan det bli för mycket för att man ska kunna fullgöra sina uppgifter så som tycks ha bli för den plikttrogna Margrethe med sina ryggproblem. Vem vet, en dag kan det bli likadant för Carl Gustaf, men ta inte ut något elände i förväg.

Det finns goda skäl att erinra sig vad Stig Strömholm skriver i antologin För Sverige – nuförtiden (Bokförlaget DN, 2006), som kom ut i samband med kungens 60-årsfirande. Han pekar på att monarkin förkroppsligar kontinuiteten i samhällsbygget som en tungt argument för monarkin: ”Att åldras tillsammans, att långsamt samla minnen av gemensamt upplevd tid, är ett samhälleligt kitt, vars styrka alla de upplevde som minns de stämningar som rådde vid Gustaf V:s liksom vid Gustaf VI Adolfs död. Man insåg hur mycket man genomlevt tillsammans i goda tider och i onda. Det är inte någon billig cynism att konstatera att de moderna demokratiernas kungar tjänar sina länder bäst genom att bli gamla, helst mycket gamla.”

Och med kungar förstås här även drottningar, vilket ingen som upplevt Elizabeth II:s tid på tronen torde behöva upplysas om.