När svensken själv får välja är villan den överlägset populäraste boendeformen. Trots det tenderar den bostadspolitiska diskussionen att uppehålla sig vid kvantitet och flerfamiljshus (se till exempel Lars Anders Johanssons olika texter på temat).

Att vänsterns krav på nya miljonprogram framstår som visionära i kontrast till de borgerliga partiernas brist på egna idéer är ett av flera exempel på borgerlighetens oförmåga att, i efterkrigstid, kunna formulera ett alternativ till det socialdemokratiska projektet. Undantaget är Kristdemokraterna som på senare år försöker återlansera idén om trädgårdsstaden. (Att inget av de borgerliga partierna – mig veterligen – kan säga rakt ut att det är en usel idé med pristak på hyresrätter är för övrigt direkt pinsamt. Kanske är en ändring på gång?). 

Hur vi bor borde inte vara en politisk fråga, men är det likt förbannat. Att bygga tätt, högt och i betong blev under 1900-talets andra hälft synonymt med framsteget och moderniteten. Och inget land var lika framgångsrikt eller modernt som Sverige i det här avseendet. Det är också därför arkitekturfrågan är så laddad: den som ifrågasätter vad som byggs och hur det byggs blir lätt misstänkt för att egentligen vara fientligt inställd till det moderna projektet som sådant (rösträtt, jämställdhet, fri åsiktsbildning et cetera). Tankefiguren är lika barock som den är effektiv. Uppenbart är att politiken och professionen går i otakt med svensken i gemen.

”Hur vi bor borde inte vara en politisk fråga, men är det likt förbannat”

I Tyskland är det också småhus som gäller. Åtminstone om tyskarna får bestämma själva: i undersökningar svarar regelbundet 70–75 procent av de tillfrågade att de helst vill bo i egenägda hus (Die Welt 26/1-21). (Det hyrda boendet är däremot den överlägset vanligaste boendeformen och drömmen om en villa förblir just det för en majoritet av tyskarna).

Att socialdemokratin oftare var i opposition än vid makten i det efterkrigstida Västtyskland satte självklart sin prägel på samhället. Förenklat kan man säga att det är en av anledningarna till att det fortfarande finns en livskraftig kulturell borgerlighet i det tyska samhället idag. Att äga sin bostad – gärna en villa – utgör här en av hörnstenarna bland de borgerliga dygderna.

Men tiderna förändras. Tidningen Die Welt har en intressant artikel om att stadsdelen Hamburg Nord, som idag styrs av Die Grünen och SPD, förbjudit byggandet av nya enfamiljshus. Åtgärden motiverades med att boendeformen inte är tillräckligt energieffektiv och tar för mycket mark i anspråk jämfört med flerfamiljshus.

”Att äga sin bostad – gärna en villa – utgör här en av hörnstenarna bland de borgerliga dygderna”

När nyheten om ”villastoppet” kom för knappt ett år sedan väckte den kritik över hela Tyskland. I dag har Die Grünen vind i seglen och kan mycket väl komma att ingå i nästa koalitionsregering tillsammans med CDU. Hamburgs villastopp kan alltså få inflytande på bostadspolitiken i stort, menar Die Welt. Partiets bostadspolitiska språkrör i Förbundsdagen, Chris Kühn, säger att ”Tiden för nybyggda enfamiljshus är förbi”.

Fler lagar och regleringar i syfte att öka energieffektiviteten och minska utsläppen lär komma om Die Grünen får som de vill, vilket i sin tur kommer att försvåra ännu mer för villan som boendeform. Från myndighetshåll signaleras det om att flerfamiljshus är att föredra när nya områden ska exploateras. Samtidigt som bilden av villan som både omodern och miljöfarlig ska sättas har intresset av att bo i eget hus utanför städerna ökat kraftigt på grund av coronapandemin.

Även i Tyskland går uppenbarligen politiken och byråkratin allt mer i otakt med medborgarna. Med ett mittenorienterat CDU med sikte på att vinna även nästa val kommer nog inte ”villafrågan” vara värt en storkonflikt med Die Grünen. Så riskeras den politiska spelplanen att flyttas ännu litet mera till vänster.