Onödigt krånglande eller en briljant strategi för att också få med sig USA på att skicka Abramsstridsvagnar? Personligen lutar jag åt att det sistnämnda mer är att anse som SPD-spinn. Förtroendeskadan som förbundskansler Olaf Scholz (SPD) velande skapat ska inte underskattas. I förra veckan var jag med i SvD:s podd Ledarredaktionen, tillsammans med FOI:s Alina Engström, och förutspådde då att Berlin troligast skulle svänga i samband med toppmötet på flygbasen Ramstein den veckan. Men icke.  

Däremot spekulerade jag i att Polen, Baltikum och de nordiska länderna kan komma att svetsas samman alltmer då dessa länder har samma grunduppfattning om kriget och vad som står på spel (Ukraina måste vinna och Ryssland måste besegras), medan Tyskland verkar agerar efter en annan logik (Ukraina får inte förlora, men Ryssland får inte heller riskera att kollapsa). Det här, tror jag, kan komma att ha stor betydelse för den framtida maktdynamiken inom EU. Men självklart är lättnaden stor över Scholz besked.

Hursom. Snart är det dags för nya huvudvärkar. En av de allvarligare sett ur ett europeiskt säkerhetsperspektiv (förutom Putins pågående invasionskrig) är det bedrövliga skick som tyska Bundeswehr befinner sig i. Ett mycket läsvärt och skrämmande reportage i Der Spiegel (17/1) skildrar försvarets nuvarande tillstånd och den tragiska resan dit.

Några nedslag:

• Före detta försvarsminister Christine Lambrecht (SPD) korta ministertid präglades av egenberöm, ointresse och partilojalitet.
• Under en övning med 10:e tankdivisionen gick 18 av totalt 18 pansarskyttefordon av typen Puma sönder. Oroväckande, eftersom Tyskland är en del av Natos ”rapid-reaction force” och förväntas kunna sätta in just denna modell i skarpt läge.
• Tyskland leder Natos stridsgrupp i Litauen. Frånvaro av modern kommunikationsutrustning försvårar dock samarbetet med andra medlemsländer. Användandet av analoga radiosändare ökar risken för avlyssning. Pinsamt, tycker både soldater och befäl.  
• Om Bundeswehrs förmåga ska öka i den grad som önskas behövs 300 miljarder euro skjutas till. I regeringens föreslagna försvarsbudget fryses dock nivån på 50,1 miljarder kommande fyra år.
• Scholz öronmärkta 100 miljarder euro är tänkt att fylla gapet så att Tyskland når sitt tvåprocentsmål under denna mandatperiod. Vad som från början var tänkt som en ”vitaminjektion” för försvaret riskerar att tunnas ut betydligt.
• Redan 2026 kommer Tyskland sakna 10 miljarder euro för att nå upp till tvåprocentsmålet. Året efter beräknas 40 miljarders saknas, enligt forskningsinstitutet IW Köln. (Mycket kan självklart ändras fram till dess, men så ser kalkylen ut idag).    
• Och kanske spelar det mindre roll hur mycket pengar Bundeswehr får om inte steg tas för att få bukt med den grava dysfunktionalitet som präglar försvarsministeriet. De gamla ledningsstrukturerna, som tillät överblick och planering, övergavs under 2010-talet.
• I praktiken präglas försvarsministeriets arbete i stället av olika maktcentra (personal-, materiel-, och infrastruktur/miljöskyddsavdelningen) vars huvudsyssla det är att lägga krokben för varandra
• Faktum är att Bundeswehr förmodligen är den enda armén av denna storlek som inte styrs av en generalstab eller motsvarande organ.
• De politiska tjänstemännens förståelse för hur beslut påverkar den operativa förmågan är begränsad och inte heller med nödvändighet prioriterad. ”Processen” är det centrala, inte resultatet.
• Nya specialstaber inrättas med jämna mellanrum för att runda den permanenta maktkampen. Resultatet? Försvarsministeriets personalstyrka har svällt för varje år utan att några problem har blivit lösta. Tvärtom produceras hela tiden ny byråkrati som på olika sätt begränsar Bundeswehrs förmåga.

Den ordentliga resan ned i källaren påbörjades i samband med finanskrisen 2007–2008, då dåvarande försvarsminister Karl-Theodor zu Guttenberg (CDU) med liv och lust lovade att spara in miljarder åt staten. Efter hans avgång (zu Guttenberg visade sig ha klippt och klistrat väl friskt i sin doktorsavhandling) fortsatte hans efterträdare, Thomas de Maizière, i samma anda under de första åren på 2010-talet. Det är också under denna era som ledningsstrukturerna slogs sönder och idén om att Tyskland främst ska bidra med insatser i andra länder blev dominerande. I praktiken innebar det att tillgängligt material gång på gång rafsades ihop från olika regementen utan någon egentlig översikt och utan garantier att dessa ersattes. Ytterst ansvarig under denna period var förbundskansler Angela Merkel. Även detta är en del av hennes arv. Och de andra partierna applåderade henne. Därför blir det också svårare för CDU att ta till de riktigt höga brösttonerna mot Olaf Scholz.

Nu är vi där vi är. Den nya försvarsministern Boris Pistorius (SPD) har en diger uppgift framför sig.