Att det gruffas och gnisslas tänder över koalitionspartners hör till vardagen i partipolitiken. Det är först när kritiken luftas öppet av högre representanter som man kan ana fara å färde på riktigt. På plats i Weimar valde språkröret tillika klimat- och näringsminister Robert Habeck att beklaga sig inför de samlade journalisterna:

”Det kan inte vara så att bara ena parten i en framstegskoalition är ansvarig för framstegen och de övriga är ansvariga för att hindra dem”

”Framstegskoalition” (ty. Fortschrittskoalition) var namnet som Die Grünen, FDP och SPD gärna ville skulle få fäste i början av mandatperioden senhösten 2021. Efter 16 år av Merkels ”Weiter so” skulle Tyskland nu få ett piggt gäng redo att rulla ut ett gäng reformer: klimatarbetet skulle ta fart på riktigt (Die Grünen), byråkratin bantas (FDP) och massa bostäder byggas (SPD).

Så hur blev det? Drygt ett och ett halvt år senare står reformarbetet för det mesta still.

Mest irriterade är Die Grünen. En del av frustrationen rör infrastrukturminister Volker Wissings (FDP) veto mot EU:s planerade utfasning av bränslemotorer till 2035. Die Grünen delar kommissionens uppfattning att alla kort måste satsas på elektrifiering och är därtill rädda för att Tysklands anseende som klimatförkämpe i EU ska ta ännu mer stryk.

En annan fråga som skaver handlar om det gröna förslaget om att 65 procent av alla nybyggen måste värmas med förnybara energikällor. I praktiken handlar det om en stegvis utfasning av olje- och gasuppvärmning. Även här ställer sig FDP på tvären. Finansminister Christian Lindner (FDP) kräver att förslaget arbetas om, då de ekonomiska och sociala konsekvenserna skulle bli alldeles för stora.

”Problemet med Die Grünens förslag är att det går alldeles för fort fram”

Som svensk kan debatten om oljepannans framtid kännas något apart, men i Tyskland är olja och inte minst gas fortfarande de vanligaste uppvärmningskällorna. Att Die Grünen vill ställa om för klimatets skull är förståeligt. Efter Putins anfallskrig har frågan också fått en säkerhetspolitisk dimension. Ju mindre olja och gas som används, desto mindre sårbarhet.

Problemet med Die Grünens förslag är att det går alldeles för fort fram. Från branschens sida larmar man om att trycket från hushåll som vill byta sina gamla värmepannor redan nu är rekordhögt. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många värmepumpar eller installatörer för att möta vare sig efterfrågan eller leva upp till ny lagstiftning, menar branschföreträdare.

Att de grönas förslag, som var i utkaststadiet, läckte till tidningen Bild har inte heller gjort under för stämningen mellan Die Grünen och FDP. Till medierna sade Habeck att han såg läckan som ett medvetet försök till sabotage. Delar av FDP menar i sin tur att läckan kan ha kommit från Habecks eget ministerium.

Den sista stora frågan rör utfasningen av kolkraften. I koalitionsavtalet står det att kolet ska vara utfasat ”idealt” till 2038. Die Grünen vill, som enda parti i regeringen, stryka skrivningen och tidigarelägga utfasningen till 2030. I industridelstaten Nordrhein-Westfalen är detta klubbat sedan tidigare. Men i de östra delstaterna vänder man sig emot idén. Att avveckla kolkraften i förtid utan att alternativa energikällor är säkrade är inte realistiskt, menar Brandenburgs ministerpresident Dietmar Woidke (SPD). Inte heller Sachsen-Anhalts ministerpresident Rainer Haseloff (CDU) tror på de grönas planer.

Om Die Grünen är frustrerade över reformtempot och ivriga att återerövra bilden av sig själva som det främsta klimatpartiet efter fiaskot i Lützerath så är FDP:s problem av mer existentiell natur. I de senaste delstatsvalen efter det att FDP bildade regering tillsammans med SPD och Die Grünen har det gått uselt. I oktober förra året åkte liberalerna till och med ut ur delstatsparlamentet i Niedersachsen.

Strategin att söka konflikt med Die Grünen på delstatsnivå och samtidigt regera tillsammans med dem på förbundsnivå fungerar inte. Om FDP uppfattas vika ned sig inför Die Grünen kommer deras väljare att straffa liberalerna ännu hårdare. Det här är partiledningen väl medveten om. Senaste erfarenheten från tiden i regeringsställning var inte rolig. Då malde Angela Merkels CDU ned FDP så till den grad att partiet åkte ut ur förbundsdagen i valet 2013. Det får inte upprepas.

Die Grünen inser FDP:s prekära läge. Det är därför, menar företrädare inom partiet, att frustrationen egentligen ska riktas mot förbundskansler Olaf Scholz SPD. Ska Die Grünen ha en chans att påverka FDP måste de övertyga förbundskanslern att börja luta sig mot Lindner. Problemet är att Scholz ledarstil präglas mer av ”vänta och se” än att rikta med hela handen. Och dessutom hoppar inte heller alla inom SPD av glädje inför Die Grünens visioner.

Det är inte första gången det mullrar mellan regeringspartierna. Skillnaden nu är att kritiken är mycket hårdare och kommer från partiföreträdarna. Att förbundskanslern snart måste kliva fram och försöka ena sina stridande koalitionspartners är uppenbart.

Frågan är bara hur.