I det politiska program som presenterades i onsdags framgår det att koalitionen vill införa möjligheten att inneha flera olika medborgarskap och att vägen till tyskt medborgarskap ska förenklas (info om policyförslagen hämtade från Die Welt 25/11–21).

Om programmet blir verklighet kommer den som vill ansöka om medborgarskap i regel få göra det efter fem år i stället för som idag åtta år. Har den sökande visat goda kunskaper i det tyska samhället kan processen påbörjas redan efter tre år (den möjligheten finns också idag, men som allra tidigast efter sex år).

Det ska även bli enklare för barn som föds i Tyskland av utländska föräldrar att få ett tyskt medborgarskap än vad det är idag. Om en av föräldrarna har bott i landet lagligt i fem år ska barnet ges medborgarskap, jämfört med dagens åtta år.

Vidare föreslås att de undantag på språkkrav som vanligen hänger ihop med medborgarskapet ska utvidgas. Framförallt är detta riktat till den generation gästarbetare som kom till Tyskland på 1960-talet och som aldrig gavs möjligheten att integreras, lyder argumentet.

Mer kontroversiellt är förslaget om att utöka familjeåterföreningen till att även omfatta personer som inte klassats som flyktingar, men som kommer från länder där det råder krig eller inbördeskrig. Under flyktingkrisen 2015 införde dåvarande regeringen under Merkel detta undantag, för att åtta månader senare ta bort det igen.

Vidare ska personer som tagit sig in i landet illegalt och inte har asylskäl inte längre hindras från att arbeta. En möjlighet att få uppehållstillstånd för personer som trots avvisningsbeslut valt att stanna kvar har också presenterats: den som från och med januari 2022 befunnit sig i Tyskland i fem år, är ostraffad och bekänner sig till den ”frihetliga demokratiska grundordningen” ska ges ett år till på sig att försöka få ett uppehållstillstånd.

I programmet står det också att man vill se en ”Återvändandeoffensiv” (Rückführungsoffensive). Inga lagar ska dock skärpas. Redan idag ska personer som begår grova brott, hotar andra grupper i det tyska samhället eller är medlemmar av terrororganisationer deporteras. Problemet är därmed inte så mycket lagstiftningen i sig som bristen på tillämpning av densamma. Genom åren har det förekommit flera fall av grovt kriminella eller terrorister som skulle utvisats för längesedan, men som lyckats hålla sig gömda eller hamnat i juridisk limbo på grund av risken för tortyr i hemlandet. Ett problem vi känner igen från Sverige. Den tillträdande regeringen vill ge ”mer stöd” vid utvisningar till delstaterna. Det frivilliga återvändandet ska dock prioriteras. Genom att stärka de ekonomiska incitamenten hoppas man övertyga fler att lämna landet (Focus 25/11-21).

”Vi är väldigt, väldigt oroliga för att detta skapar pullfaktorer för en mycket, mycket stor illegal migration till Tyskland”, sade CDU:s gruppledare i förbundsdagen Ralph Brinkhaus i en intervju med Deutschlandfunk och menade att den tillträdande regeringens migrationspolitik lutar kraftigt åt vänster. Liberala FDP:s partiledare Christian Lidner tonade ned kritiken. Den nya politiken kommer att underlätta för ”kvalificerade människor med flitiga händer och kloka huvuden” att komma till Tyskland, samtidigt som asylansökningsprocesserna skyndas på (Die Welt 26/11–21).

Som den viktigaste medlemsstaten i EU får självklart Tysklands vägval återverkningar i hela unionen. På det inrikespolitiska planet ska man inte heller underskatta sprängkraften i migrationsfrågan. Efter en lång period av kräftgång i opinionen är det inte svårt att se att detta kan bli till nytt bränsle för AfD.

För CDU:s del spökar migrationskrisen 2015 fortfarande. Angela Merkels linje i flyktingfrågan pekas ut som ett av huvudskälen till partiets katastrofval 2017. Att kristdemokraterna under Merkel heller aldrig öppet har diskuterat den omsvängning som följde är än idag ett sänke för kristdemokraterna. Därmed skorrar också det höga tonläget mot SPD, Die Grünen och FDP nog rätt falskt i många besvikna CDU-väljares öron.   

I striden om vem som ska bli ny partiordförande för CDU torde högerkandidaten Friedrich Merz ha lättare att positionerna sig mot ”trafikljuskoalitionen” i migrationsfrågan, något som blir svårare för mittenkandidaterna Norbert Röttgen och inte minst Merkels kanslichef Helge Braun.

Ur svenskt perspektiv känns förslagen och retoriken igen. Att å ena sidan prata om en ”Återvändandeoffensiv” (en skrivning som högst troligt är en eftergift till Lindners FDP), samtidigt som den tillträdande regeringen vill göra det enklare för människor utan asylskäl att få stanna i landet skickar ut dubbla signaler.

Vågar man föreslå för tillträdande förbundskansler Olaf Scholz (SPD) att redan nu börja öva in frasen ”Wir waren naiv”?