Statsminister Ulf Kristersson (M) inledningstalade om Sveriges roll som ordförandeland i EU och underströk tidigt i anförandet att unionen står enad bakom Ukraina. Medvinden inom vissa medlemsländer för ökade statsstöd och allmän statsdirigism gav statsministern inte mycket för. Konkurrenskraften i EU gynnas i regel bäst om fokus riktas mot att få marknaderna att fungera bättre. Idén om en strategisk autonomi för Europa riskerade att leda fel, menade Kristersson vidare, och han såg därför hellre att EU genom stärkt konkurrensförmåga och en starkare transatlantisk länk tryggar vår säkerhet.

Därmed inte sagt att det enbart var marknadens ofjättrade lov som sjöngs under kvällen. I det efterföljande panelsamtalet med Jacob Wallenberg, ordförande för Svenskt Näringsliv, och Siegfried Russwurm, ordförande för det tyska industriförbundet (BDI), lyfte Kristersson Greklands försäljning av hamnen i Pireus som ett varnande exempel.

Russwurm å sin sida menade att exemplet med Kinas eventuella köp av containerterminalen Tollerort i Hamburg inte går att jämföra med Pireus. I praktiken handlar det om en minoritetspost i en av många terminaler och därför är oron överdriven, argumenterade han. Frågan är långt ifrån avgjord och kritiker menar att även ett kinesiskt delägande av Tollerort riskerar att göra EU sårbart.

”Men vad om Peking inte visar sig vara särskilt intresserade av en dialog med Väst?”

Russwurm återupprepade även sitt uppmärksammade uttalande om att det måste föras en ”ärlig diskussion” om hur företag i väst ska förhålla sig till autokratiska regimer. Läs: tiden då det var riskfritt att investera i länder som Kina är nu förbi. Wallenberg lyfte blicken mot Washington och menade att politiken och näringslivet gick i otakt i synen på Kina. Eller snarare: näringslivet i USA väljer att ligga lågt medan politikerna positionerar sig inför stundande val. Därför var det viktigt med en fortsatt dialog.

Men vad om Peking inte visar sig vara särskilt intresserade av en dialog med Väst? Frågan väntar på sitt svar.  

Wallenberg lyfte en viktig poäng om att det är politiken som bestämmer ramarna för hur näringslivet interagerar med andra länder. Underförstått: företag följer en logik. Stater en annan. Ansvaret för en ansvarsfull Kinastrategi som främjar handel utan att kompromissa med vår säkerhet faller därmed på regeringen. (Åtminstone tills samtliga EU-länder kan enas om en gemensam hållning visavi Peking, vilket kommer att dröja).

Det kan låta som självklarheter, men är det inte. Under Angela Merkels tid som förbundskansler underställdes med tiden centrala säkerhetsintressen de största börsjättarnas vilja att fortsätta göra affärer med Kina. I den politiska reportern Robin Alexanders bok ”Machtverfall” beskrivs hur Merkel under en resa till Peking låter en grupp vd:ar medelst handuppräckning rösta om huruvida Tyskland bör kritisera Kina för brott mot de mänskliga rättigheterna. Förslaget röstades, föga förvånande, ned.

Även om vi är i en tillnyktringsprocess fortsätter några av de största bolagen på DAX att öka investeringarna i Kina. Att nuvarande förbundskansler Olaf Scholz och hans parti SPD har en mildare inställning till Peking än samarbetspartiet Die Grünen är också en av frågorna som splittrar den tyska regeringen.

SvD:s Therese Larsson Hultin, som agerade moderator under kvällen, rundade av samtalet med att ställa frågan om vad som skulle hända i det fall Kina invaderar Taiwan.

”Då är företagens roll vårt minsta problem”, svarade Kristersson snabbt till publikens munterhet. De geopolitiska mörka molnen till trots var det inget fel på stämningen.