På lördag samlas CDU:s 1001 delegater digitalt för att avgöra vem som blir partiets nästa ordförande (resultatet kommer att bekräftas först 22 januari se tidigare blogg här). De tre kandidaterna är som bekant Friedrich Merz, Armin Laschet och Norbert Röttgen.

Laschet har partietablissemangets stöd och med största sannolikhet en majoritet av den största delstatens delegater i ryggen (CDU Nordrhein-Westfalen). Merz har länge varit gräsrötternas favorit och toppar den senaste mätningen bland både CDU-medlemmar och tyskar i gemen om vem som är bäst lämpad som ny partiledare. Han utmålas som – och spelar själv på – att vara ”anti-etablissmangskandidaten”. Ungdomsförbundet Junge Union stöder även hans kandidatur. Intressant nog uppfattas Röttgens chanser ha förbättrats avsevärt bara de senaste veckorna. I det fall Röttgen – mot förmodan – skulle få fler röster än Laschet i den första valomgången gynnas han av att Laschets delegater i ett sådant scenario förutsätts ställa sig bakom honom och inte Merz.

”Merz största problem sägs vara att han inte är i takt med sin tid.”

Ödmjuk av tidigare försök att förutse framtiden avstår jag från att kora en vinnare redan nu (det brukar ändå bara bli fel). I stället vill jag peka på hur reaktionerna på Merz och hans kandidatur visar hur långt åt vänster tysk politik gått under 2000-talet.

Merz största problem sägs vara att han inte är i takt med sin tid. I en studiodebatt med Die Grünens språkrör Annalena Baerbock tyckte Merz att hennes hjärtefråga om ett genusneutralt språk var underställd framtiden för EU och relationen till Kina. I arbetet för att få fler kvinnor på valda poster i CDU menar Merz att kvotering inte är den lösning han helst vill se i första hand, vilket var tillräckligt för att utlösa en kritikstorm. En groda i samband med en intervju förra året tolkades som ett uttryck för homofobi.

Att Merz uttalanden nagelfars av både media och hans kritiker är i sig inget konstigt – det hör till spelet. Att han uttalat sig yvigt om hur han motarbetats av nuvarande CDU-ledning stärkte nog inte bilden av honom som en aspirerande statsman. (Politicos dubbning av Merz till ”Tysklands Donald Trump” känns däremot lite överilad. För att inte säga patetisk).  

”Över tid kan inte ens ledande företrädare på ett trovärdigt sätt motivera varför partiet ska existera.”

Min poäng är att de argument som förs fram varför Merz skulle vara en olämplig kandidat för CDU lika gärna kan tolkas som styrkor. Problemet för Merz är att de frågor som han inte är intresserad av engagerar stora delar av den yrkeskår som arbetar med att bevaka politik och andra dagshändelser samt yngre väljargrupper i större städer, varför även nästa partiledare för CDU förväntas vara någorlunda ”woke”. Det här har både Laschet och Röttgen insett och försöker positionera sig därefter.

I tisdagens avsnitt av SR:s Europapodden sade tidigare Berlinkorrespondenten Daniela Marquardt en nyckelmening om man ska förstå CDU:s prekära läge (ca. 11:14): ”Merkel har ju faktiskt under sin tid attraherat helt nya väljargrupper som aldrig tidigare föreställt sig att rösta på CDU”.

Hur har denna process gått till? Jo, genom att ständigt gå mot mitten och steg för steg överge gamla positioner. På kort sikt kan det vara en lysande strategi. På längre sikt kan den visa sig förödande då tidigare väljare inte längre delar de värderingar som låg till grund för varför man röstat på partiet, samtidigt som de tillkomna väljarna egentligen inte bottnar i det. Över tid kan inte ens ledande företrädare på ett trovärdigt sätt motivera varför partiet ska existera. Det var detta öde som drabbade Nya Moderaterna.

Nu är CDU ett av Europas största och viktigaste partier och riskerar inte att decimeras inom den närmaste tiden. Det har av tradition alltid varit ett brett parti. Men om den starkaste idén i CDU fortsätter att vara ”stabilitet” grundat i idén om att inget väsentligt behöver ändras kommer allt garanterat att ändras.

Till det sämre, om någon nu undrade.