Den kan drabba även oss. Budskapet har förts fram av ÖB och flera ministrar under årets rikskonferens med Folk och försvar i Sälen. Man kan tycka att detta dystra faktum borde vara väl känt. Varför skulle vi över huvud taget ha en försvarsmakt om risken för angrepp var noll?

Och efter att Försvarsberedningen i rapporten Motståndskraft 2017 konstaterat att ett väpnat anfall mot Sverige inte kan uteslutas – för att inte tala om Rysslands väpnade anfall mot Ukraina i förfjol – borde nyhetsvärdet vara ytterst begränsad. Ändå slås beskedet upp stort i tidningarna och både radions Mats Eriksson och SVT:s Mats Knutsson gör utförliga analyser av varför militärer och politiker säger som de säger.

Det gör de förmodligen rätt i. Medvetenheten om att vår del av världen har blivit ett farligare ställe har ökat, men frågan är hur många svenskar som har funderat på djupet på hur den där farligheten egentligen skulle kunna yttra sig. Ingen vettig människa säger att Sverige måste drabbas av krig eller ens att det är troligt att det sker, men risken för att det kan hända är en helt annan i dag än före det ryska överfallet på Ukraina. En frustrerad och lynnig före detta stormakt har bestämt sig för att visa musklerna gentemot ett grannland och gör det utan minsta hänsyn till materiell förstörelse och mänskligt lidande: egna medborgares eller andras. Och kan den överfalla ett land kan den överfalla flera: kanske ett eller flera av de baltiska länderna, kanske svenska Gotland som ligger som ett stort hangarfartyg ute i Östersjön och är av central betydelse för Baltikums försvar.

Carl-Oskar Bohlin, minister för civilt försvar, höll ett kraftfullt anförande vid rikskonferensen i går och sade bland annat att:

”Det är allmänmänskligt att vilja se tillvaron som man önskar att den vore, snarare än hur den faktiskt är. Tillgången till krigets och terrorns grymhet är mer ofiltrerat tillgänglig än tidigare, så snart vi tar telefonen ur fickan. Trots denna omedelbara närvaro tycks våra mentala försvarsmekanismer fortfarande låna många slutsatsen att allt det där händer någon annanstans. Där men inte här. För en nation som haft freden som angenäm följeslagare i snart 210 år är tanken på den som en orubblig konstant i tillvaron bekvämt lättillgänglig. Men att vila i denna slutsats har blivit farligare än på mycket lång tid. Många har sagt det före mig, men låt mig göra det med ämbetets kraft. Mindre inlindat, och med en osminkad tydlighet: Det kan bli krig i Sverige.”

Talet ligger tillgängligt i sin helhet på plattformen X. Bohlins budskap går ut på att försvaret av Sverige är något som berör långt fler än soldater och sjömän. Snart sagt alla vuxna människor behöver vara mentalt förberedda och veta vad man ska göra ifall olyckan skulle vara över oss. Avlövandet av totalförsvaret drevs mycket långt under sorglöshetens glada dagar efter Murens fall och nu väntar ett väldigt uppbyggnadsarbete och det måste bedrivas skyndsamt: ”[Det] är inte ett projekt som väntar på slutbesiktning innan driftsättning. Ingen har mandat att vila på stället i väntan på andra. Alla har mandat att planera, öva och vidta åtgärder som höjer uthålligheten inom sitt ansvarsområde.”

Men det är klart, även om försvaret är mycket mer än det militära försvaret, så kan man tycka att det militära försvaret bör vara allra mest alert. Tyvärr kan det diskuteras hur det är med den saken. Försvarsmakten växer men ibland är ledtiderna häpnadsväckande långa. Trefaldig ammunitionsproduktion ska vara på plats om ett par år, drönare ska levereras 2028 och vissa beställda brigader sägs inte kunna vara färdiga förrän 2035. Ändå sägs en av de viktigaste lärdomarna från Ukraina vara att agera beslutsamt, okonventionellt och snabbt.

Det betyder att mycket tänkande som går på gammal slentrian måste utmanas. Jag läser till exempel med lätt höjda ögonbryn Ekots rapport i dag om att ”tusentals ungdomar tvingas mönstra mot sin vilja”.

Jo, Sverige har mycket riktigt återstartat värnplikten sedan några år. Och plikt är inte valfri.