”Vi har varit naiva” i fråga om mycket. Men långsamt börjar lärdomarna sippra ner i jorden och slå rot. Migrationskrisen lärde oss att gott uppsåt kan leda till kaos. Pandemin lärde oss behovet av civil beredskap. Och Rysslands invasion av Ukraina lär oss att kriget kan komma till Europa. I värsta fall kan det komma ända hit.

I veckan höll Folk och Försvar ett lunchseminarium med titeln ”Hur skyddar vi kulturen?”

Henrik Sundbom, politiskt sakkunnig på Kulturdepartementet, levererade flera goda insikter i fråga om behovet av att skydda kulturen. Han kom också med den goda nyheten att politiken inte behöver dra en vilt skrikande och protesterade kultursektor med sig i detta arbete. Kulturarbetare har ofta visat en tendens att vilja ta Svenska Freds i hand och hellre pratat om vikten av fred till varje pris. Paneldeltagaren Stina Oscarson är ett utmärkt exempel på den typen av kulturarbetare, och hon är inte ensam.

Ingen i den för övrigt vältaliga panelen lyckas dock precisera varför man måste försvara kulturarvet, stå upp mot förtryckare och försvara sig i krig. Sundbom gör ett tappert försök: ”Det man går till fronten för är på något sätt rätten att rösta och få sätta upp en teater.” och ”Det man försvarar, det är ju demokratin.”

Nja. Jag förstår hur Sundbom menar ur ett politiskt perspektiv. Då är det väl demokratin vi försvarar. Inte man. Genom historien har alla folk försökt skydda sina konstskatter mot främmande makters invasionsförsök. Ryssarna gjorde det definitivt när nazisterna gick mot Stalingrad. De försvarade inte någon demokrati. Varken genom att gömma kulturskatter eller att gå till fronten. Tyskarna gjorde det inte heller när de allierade styrkorna närmade sig. Men beteendet var det samma, man försvarade kulturarvet och man gick till fronten.

Så vad är det man försvarar? Som så ofta hittas ledtrådar till svåra frågor i historien. Det tidigaste dokumenterade exemplet på en armé som förstört ett folks kulturarv med det explicita målet att förinta hela den kulturen och minnet av den, var vid kejsar Titus erövring av Jerusalem år 70. Folket som skulle utrotas var, som så ofta, judarna. I det här fallet faktiskt inte för att de var judar, utan för att man hade gjort uppror mot Rom. Från Roms sida fanns det bara ett svar i det läget, nämligen total förintelse.

Och judarna försvarade sig. Inte för demokrati. Inte ens för frihet, för det var ett väldigt luddigt begrepp på den tiden. Men för rätten att få… vara. Bara vara.

Är det inte vad människor i alla tider har försvarat sig för? Gått till fronten för? Att få vara. Att få skydda sina barn och sin familj så att de också får vara. 

Och utan vårt kulturarv, utan länken rakt ner i vår historia, hur ska vi då kunna veta vilka vi är? Allt detta är värt att försvara.

Därför rustar vi nu för kris och krig. Det gör ont, men det är välkommet.