Mitt under rådande coronakris har det uppstått en debatt om den så kallade gymna­si­e­lagen. Nu höjs röster om att lagen måste åsidosättas och att en allmän amnesti för de över 7 000 personer som omfattas av lagen måste genomföras. Frågan är hur många gånger denna grupp ska särbehandlas i det svenska rättssystemet? 

Gymna­si­e­lagen upprättades för att hantera den stora grupp ensamkommande (främst från Afghanistan) som kom till Sverige under flyktingkrisen. Lagen möjliggjorde att utpekade grupper, trots beslut om utvisning, kunde få möjlighet att stanna i Sverige för att studera. Lagen ger också den som fullgjort sina studier och skaffat sig ett arbete inom sex månader efter examen, möjlighet att få permanent uppehållstillstånd. Det är den senare delen i lagen som nu ställer till det. Sveriges arbetsmarknad är som bekant extremt pressad mitt i den pågående pandemin, det finns helt enkelt inte många jobb att få.

Kritikerna menar att det är orimligt med lagkravet att man ska komma i arbete inom ett halvår fortfarande ska gälla. Detta då vårt samhälle ser helt annorlunda ut nu jämfört med när lagen skrevs. Lösningen skulle vara en allmän amnesti, just den åtgärd som förkastats tidigare och där lösningen blev just gymna­si­e­lagen. Kritikerna menade redan då att sex månader är en orimligt kort tidsgräns och att lagen bara skulle skjuta på ”problemet” med utvisningar. En del kritiker gick så långt som att kalla lagen för vilseledande, eftersom den lurar de berörda att tro att alla kommer att få stanna. Trots den massiva kritik och totalsågning från de flesta remissinstanser, däribland Lagrådet, drevs lagen igenom. Nu står vi inför den situation som så många har varnat för.

En allmän amnesti har redan riksdagen sagt nej till. Det är därför uppenbart att de som nu förespråkar den vägen enbart utnyttjar pandemin för sina egna politiska syften. Men varför ska denna grupp som redan har särbehandlats ännu en gång få gräddfil in i Sverige?

Det vi vet är att denna grupp har fått en chans som inga andra har för att få stanna i Sverige. Vi vet att de har fått upprepade asylprövningar och fått avslag. Det gör att vi även vet att denna grupp inte är den mest utsatta, varken inom eller utanför vårt land. Därför finns ingen anledning att genomföra en amnesti.

Sverige är en rättsstat och den måste vårdas även under en samhällskris som vi nu är inne i. Vi kan inte göra fler avsteg från vår lagstiftning. För varför ska i så fall inte andra grupper inkluderas? Andra mer behövande som vill ha asyl i Sverige, eller de arbetskraftsinvandrare som nu förlorar sina jobb? De som tycker att gymna­si­e­lagen nu borde åsidosättas borde inte utformat och hyllat en lag som lovade mer än vad den kunde leverera. Lagen bör tillämpas som den står och de utvisningar som blir en konsekvens av den verkställas när möjligheten åter finns.