Den kloke Adrian Wooldridge skriver för Bloomberg apropå drottning Elizabeths bortgång. Hennes briljanta insikt, menar han, var att inse att monarkin erbjuder en motvikt till de trender som annars präglar det moderna livet.

Hon erbjöd kontinuitet och varaktighet där fokus annars ligger på rastlös förnyelse och förändring.

Hon levde ett liv kännetecknat av plikt i en tid när makthavare och pampar allmänt anser sig ha fått sina ämbeten på grund av sin förträfflighet och snarare tycker att världen har en skuld till dem än de en plikt gentemot världen.

Hon visade värdighet i en miljö där ”en stjärna från reality-tv kan bli president i USA, en man som upprepade gånger fått sparken på grund av sitt ljugande kan bli brittisk premiärminister och etern i allt högre utsträckning domineras av gastande galningar.”

Det har onekligen sina poänger att en nations högsta ämbete innehas av någon som inte har gått över lik vare sig bildligen eller bokstavligen för att ta sig dit och som inte representerar ett vinnande läger.

Man kan säga mycket om herrar Trump, Bolsonaro, Putin och Erdogan. Bland annat att de knappast har stimulerat aptiten på presidenter.