Alla som läst en ledare, kulturartikel, debattinlaga eller annan typ av text som inte räknas som ”rena” nyheter känner nog igen den lilla rutan. Den som informerar om att läsaren riskerar att bli påverkad av dess innehåll om denne inte passar sig. En konsumtentupplysning som blev allt vanligare under 2010-talet i svensk press. SvD höll ut till 2017. 

Jag var vikarie på ledarsidan då och kommer ihåg att inte alla på redaktionen var nöjda. Informationsrutan var en förolämpning mot läsarna, menade en del, då det var självklart att en ledare var något annat än en nyhetstext. Jag höll med då och jag håller med idag. Det är att bli klappad på huvudet när Aftonbladet Kultur upplyser om att en text av, säg, Mattias Gardell kan innehålla spår av åsikter som undertecknad inte nödvändigtvis håller med om. Dessutom är idén om att en tidning helt kan friskriva sig ansvar för en publicerad text med hjälp av en liten informationsruta misstänkt likt ett skalkeskjul.  

Samtidigt är det uppenbart att det skett en intellektuell förflackning som, tyvärr, accelererat de senaste åren. Inte minst hos den samhällsgrupp som tidigare bar upp dagstidningarna. Där lektorn i historia på 1970-talet minst av alla behövde få förklarat för sig vad en ledare är i förhållande till nyhetssidan måste HR-chefen i dag tydligt bli upplyst om detta. I ett samhälle där bildningsidealet trängts undan tvingas mångtydigheten ge vika för tydligheten.

I Tyskland är det, än så länge, annorlunda. Visst finns här också opinionsjournalistik, kommentarer och debattartiklar i mängder. Men märkningen av dessa texter är inte tydligare än att det står ”Meinung” eller ”Kommentare”. På kultursidorna är det en självklarhet att innehållet kan och bör syfta till att väcka nya tankar, driva en tes eller, hemska tanke, provocera läsaren. En ”konsumentinformation” skulle fortfarande ses som en stor förolämpning mot läsarna. Tidningarnas olika ideologiska färger spelar också en mer framträdande roll här än i Sverige. Vill man ha ett hyllningsporträtt av Greta Thunberg läser man Spiegel. Eller Zeit. Eller Süddeutsche Zeitung. Vill man läsa varför bilen fortfarande är en bra uppfinning och varför Die Grünen har fel om det mesta läser man Welt. Allt detta vet de tyska nyhetskonsumenterna.

Även om Tyskland inte längre är det ”Sverige för vuxna” som Horace Engdahl hyllade 2011 är frånvaron av övertydlighet visavi läsarna fortfarande ett välkommet undantag jämfört med Sverige.