På semester på Österlen är det självklart att besöka Glimmingehus, Nordens bäst bevarade medeltida borg. 

Trots läget, inramningen och det självklart maffiga med en rejäl borg från 1400-talet blir besöket något av en besvikelse. Visserligen är allt väldigt fint iordningställt och det finns tydliga och lättbegripliga beskrivningar och roligheter för de minsta. Men det är kanske också de minsta som uppskattar besöket mest, för det verkar vara främst till dem man riktar sig.  
Som vuxen får man lätt huvudvärk i stället. 

 De skyltar som sitter uppe med beskrivningar av varje rum börjar utan undantag med samma mening: “Här fanns kryssvalv i taket, fönster med sittbänkar och skottgluggar”. Efter en tre-fyra rum har man möjligen lärt sig att känna igen dessa och roas inte av upprepningen.  
En annan återkommande upplysning är: “Det var frustugupigans uppgift att hålla iordning(sic!) på kammaren”. 

I ett privat museum, av den typen som Sveriges landsbygd är fullt av och som drivs av entusiaster, hade den här typen av upprepningar och språkfel inte rört någon i ryggen. Men när Riksantikvarieämbetet är ansvarigt är det svårt att vara lika förlåtande. Särskilt när man ser på utställningen av områdets arkeologiska fynd.  Dessa är genomgående slarvigt märkta. ”Okänd del av rustning” är en vanlig redogörelse. Men det finns också en rad direkta felaktigheter.  
Föremålet på bilden betecknas som ”rivjärn som användes till att riva bröd, grönsaker och socker”.  
Det är, för en oskolad blick, naturligtvis likt ett modernt rivjärn. Men under medeltiden var järn fortfarande fasansfullt dyrt och knappast något man använde vid tillverkning av enkla kökredskap. Troligtvis är detta en del av lykta, antagligen luckan. En medeltidshistoriker ser självklart skillnaden, men det är knappast en sådan som ansvarat för utställningen.  

På nästa bild ser vi i mitten, enligt beskrivningen, en ”rustningsdetalj till en järnsko”.  Men man har också beskrivit delen till vänster som ett armbågsskydd. Om man jämför dessa två delar så måste man komma fram till att det var en märkligt liten storlek på den foten. Särskilt som det skulle få plats både ringbrynja och strumpa av filt under rustningen. Delen är i själva verket kragen till en stålhandske.  
Så tokigt blir det lätt när man låter museipedagoger snarare än arkeologer och historiker sköta utställningarna.


På det hela taget upplevs besöket på Glimmingehus som på de flesta museer i Stockholm – mer avsett för att underhålla barn än att bilda vuxna.  

Nästa dag besöker vi Per Lillelund Jensen, helt säkert Sveriges och möjligen Europas, bästa rustningssmed. Och här infinner sig magin! Vi ser rad efter rad av kvalificerat hantverk som man sällan möter i dessa dagar, exakta kopior av rustningar från medeltiden och renässansen. Detaljrikedomen är rent förtrollande. Kanske särskilt efter besöket i smedjan, där vi får se Per arbeta i princip som man gjorde på medeltiden. Allt görs för hand med gammaldags verktyg.  

Det finns ingen enorm efterfrågan på Pers rustningar. Det handlar om muséer och privatpersoner av det excentriska slaget. För Pers del spelar det ingen roll, han smider ändå.  
Bokhyllorna är full av litteratur som behandlar medeltid och renässans. Mest militärhistoria, men också konst- och litteraturdito. Det råder ingen tvekan om att böckerna är lästa både en och flera gånger, vilken bok man än slår upp så är den full av understrykningar och anteckningar.  
 
Efter dessa två besök blandas funderingar med insikter. Det spelar roll vilka människor som förvaltar vårt kulturarv. Det viktiga är inte huruvida de jobbar på Riksantikvarieämbetet eller har en akademisk examen. Det som är essentiellt är att de förstår, kanske rent av känner, att kulturarvet har ett värde som inte kan mätas, men som måste respekteras och bevaras.