Men i nya Foreign Affairs (1/2024) påpekar författaren och journalisten Fareed Zakaria, känd bland annat från Newsweek och CNN, att de har en utrikespolitisk pessimism gemensam. Båda utgår från att USA har klarat sig dåligt i den öppna, regelstyrda världsekonomin och erbjuder handelshinder och subventioner som alternativ. USA har för närvarande de högsta tullarna landet haft sedan den ödesdigra Smooth-Hawley-lagen antogs 1930 (vilket gjorde den stora depressionen ännu större).

Den illa genomförda reträtten från Afghanistan har spätt på intrycket att USA är försvagat och inhemska problem som den förfärliga fentanylkrisen gör inte saken bättre. Men bilden av USA som sargat, svagt och eländigt är ändå långt ifrån rättvis, påpekar Zakaria. I en hel rad avseenden förbli landet världsledande:

Medan USA:s och eurozonens ekonomier var ungefär jämstora för 15 år sedan är den amerikanska ekonomin numera nästan dubbelt så stor som eurozonens. Medan endast fyra av världens tio mest värdefulla företag var amerikanska när Muren föll är nio av tio numera amerikanska. De tio största techbolagen i USA har ett samlat börsvärde som är större än hela börserna i Frankrike, Strobritannien, Tyskland och Kanada tillsammans. USA är världens största olje- och gasproducent, 90 procent av de internationella transaktionerna görs i dollar och i motsats till Kina och Europa har man en ung och växande befolkning. Och därtill kommer att man fortsatt förfogar över världens klart starkaste försvarsmakt.

”Vi ska inte stå liknöjda utan se realistiskt på problemen som finns, men litet mer självförtroende och framtidstro skulle vi faktiskt må bra av”

Det här betyder inte att världen är kvar i läget efter Murens fall då USA var ensam supermakt i världen. Kina utmanar på allt fler områden och en rad mellanstora makter flyttar fram sina positioner och tar inga order från USA. Men det finns inga skäl för landet att sluta sig i oro för den globala scenen och äventyra den internationella ordning som lett till sådana framgångar.

Zakaria avslutar: ”Så länge Amerika inte tappar tron på sitt eget projekt kan den nuvarande internationella ordningen frodas under många decennier.” Att man inte har annat att frukta än fruktan själv, som president Roosevelt sade, är nog att vara alltför styv i korken – det finns många risker som behöver beaktas – men det är bättre för USA och dess invånare att hålla självförtroendet uppe och successivt förbättra systemen man har byggt än att gripas av ängslan och börja fantisera om framgång genom defensiv och avskärmning. Att det har varit rimligt med skärpningar i politiken gentemot Kina leder inte till slutsatsen att det är klokt med handelshinder visavi EU.

Perspektivet känns ändå stimulerande i en tid av mycket vånda och uppgivenhet och det skulle inte skada om vi hörde mer på samma tema även inom EU-samarbetet och Sverige. Gudarna ska veta att vi har problem – nästan hela Europa lider av ekonomisk stagnation; Sverige har häpnadsväckande problem med inhemskt våld och organiserad brottslighet – men det betyder inte att samhällssystemen är fel i grunden och nödvändiga att kasta över ända.

På universitet, i medier och ytterst till höger och vänster förenas man i avsky inför de egna samhällena och anser dem antingen moraliskt degenererade eller genomrasistiska eller både och. Men man blir svaret skyldig när det ställs frågor om hur alternativen egentligen ser ut. Vad är det vi ska gå över till? Enpartistat och statskapitalism? Drömmar om gångna århundradens imperier? Socialism och planekonomi?

Västvärlden är sannerligen ingen utopisk perfektion, men här går att leva anständiga liv och det är hit – inte till despoternas riken – som fattiga och förhoppningsfulla människor försöker ta sig, tyvärr långt fler än vi har möjlighet att ta emot. Vi ska inte stå liknöjda utan se realistiskt på problemen som finns, men litet mer självförtroende och framtidstro skulle vi faktiskt må bra av.