Tidigt på morgonen den 14 februari 1929 avrättades sju personer i ett garage i norra Chicago. Männen tillhörde den irländska gangsterbossen George ”Bugs” Morans gäng och hade blivit ditlurade i tron att de skulle sälja ett stort parti smuggelsprit. Planen var från början att även Moran skulle vara på plats i garaget. Men försenad till mötet upptäckte han uniformerade poliser utanför byggnaden varför han anade oråd och undgick döden. ”Poliserna” var egentligen hyrda mördare som beordrade Morans gäng att ställa upp sig framför en vägg för att kort därefter, tillsammans med andra civilklädda hejdukar, avlossa hundratals skott mot männen. Ansiktena på två av offren var oigenkännliga efter att ha blivit skjutna på nära håll med hagelbössa. Även om ingen dömdes för brotten är det idag allmänt vedertaget att det var Al Capone som beordrat morden.

”I skrivande stund har 46 personer skjutits ihjäl i Sverige”

Det var inte det första eller sista gangstermordet under förbudstiden, men råheten i dådet fick till och med de luttrade Chicagoborna att reagera med avsky. Våldet hade blivit för grovt, korruptionen ätit sig in för djupt in i samhällskroppen. Det gick inte längre för polis, åklagare och politiker att blunda för utvecklingen. ”Valentinmassakern” blev därmed startskottet för den myndighetsmobilisering som kulminerade i Al Capones fall 1931.

Några decennier senare, den 23 maj 1992, färdades domaren Giovanni Falcone och hans fru i en bilkortege på motorvägen A29 strax utanför Palermo. Klockan 17.58 detonerade en bomb som var så kraftig att en betydande del av vägen sprängdes bort och lämnade en gigantisk krater efter sig. Ingen överlevde. Två månader senare exploderade en bilbomb utanför åklagare Paolo Borsellinos bostad i Palermo. Borsellino, vän och kollega till Falcone, samt fem poliser dog i explosionen.

Bakom de båda attentaten stod den sicilianska maffians ledare Salvatore ”Totó” Riina (1930–2017). Bombningarna var en hämnd för maxirättegången (”Maxiprocesso”, 1986–1992), som initierades av Falcone och som ledde till att över 300 medlemmar ur ”Cosa Nostra” dömdes till långa fängelsestraff. Det var första gången i efterkrigstid som myndigheterna på allvar utmanade maffian på Sicilien.

Morden på Falcone och Borsellino chockade landet och utlöste en enorm vrede hos italienarna. Om Riina och andra maffialedare hoppades att attentaten skulle skicka en signal till myndigheterna att trappa ned kampen blev konsekvensen den motsatta. Under åren som följde ökade polis och åklagare kraftigt trycket på den organiserade brottsligheten. Rättegångarna avlöste varandra. De sympatier för maffian som möjligen funnits kvar bland delar av befolkningen försvann slutgiltigt i och med attentaten.

”För svensk del är det en insikt som ger upphov till både hopp och förtvivlan”  

För de amerikanska brottssyndikaten var årtiondena som följde efter förbudstiden ett enda långt segertåg som avstannade först i och med 1980-talets RICO-lagstiftning och efterföljande rättegångar. Men det råa våldet kulminerade aldrig så som det gjorde i Chicago 1929. För Italiens del är Cosa Nostran i dag svagare än den var på 1990-talet. Samtidigt har organisationer som Camorran och ´Ndranghetan på fastlandet vuxit sig starkare. Kampen mot den organiserade brottsligheten är i Italien en evig strid som fortsätter att skörda offer. Om den går framåt eller bakåt är inte entydigt. Men att det finns ett Italien före och ett Italien efter 1992 är otvetydigt.

I Malmö sköts en mamma med sitt barn i famnen ihjäl 2019. Dådet väckte givetvis avsky och löften från politikerna till en början, men försvann efter tag i bruset från andra skjutningar och bombdåd. 2020 sköts en 12-åring ihjäl i Botkyrka. Samma mönster upprepades. Förra året sköts en polis ihjäl. Bestörtningen blev av förklarliga skäl stor. Men även något så allvarligt, och än så länge Gudskelov ovanligt, som ett polismord föll relativt snabbt bort från nyhetsrapporteringen. Hur länge kommer skottlossningen och mordet inne på Malmögallerian Emporia vara en del i det allmänna medvetandet? I skrivande stund har 46 personer skjutits ihjäl i Sverige. Mord och mordförsök är idag så vanligt förekommande att de reduceras till notiser i morgontidningarna.

Sverige är inte Chicago 1929. Inte heller Palermo 1992. Men de båda fallen illustrerar att även samhällen som är svårt ansatta av våld och korruption kan nå en punkt som blir startskottet för en förändring. För svensk del är det en insikt som ger upphov till både hopp och förtvivlan.