VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Vi mot de andra

Av Göran Frankel

1969 var det valår i Indien. Som ung journalist följde jag med en congresswala, en kandidat från Kongresspartiet, på valkampanj på den nordindiska landsbygden.

Tempot var ganska trögt och de indiska valarbetarna lugnade med jämna mellanrum den rastlöse västerlänningen:

– Ta en pan till. Det är bra för hälsan… presidenten tuggar jämt pan.

Mina njurar tog rätt mycket stryk när vi skumpade fram på dåliga vägar i en gammal Ambassador med obefintlig fjädring. I varje by vi besökte var uppståndelsen stor. Charpoys, repsängar, drogs fram för att de fina gästerna skulle ha något att sitta på. Byborna befann sig en nivå lägre eftersom de satte sig på huk framför oss. Min hindi var bristfällig, men vad jag kunde förstå förekom ingen diskussion och inte heller hölls det några tal. Det är möjligt att det framfördes vissa önskemål; jag är osäker även på den punkten.

Poängen var att man hade kommit och hälsat på. Det var belöning nog. Det gav röster.

30 år senare sitter jag på en veranda och studerar trafiken på en sydindisk bygata. Där pågår något som mystifierar mig. Den ene efter den andre kommer ut från skolan snett över gatan med en låda i famnen. Lådorna ser identiska ut. Till slut kan jag inte bärga mig utan traskar bort till skolan. Det är som att komma in i ett godsmagasin – lådor staplade ända upp till taket. Varje låda innehåller en tv-apparat. Den kan man kvittera ut om man lovar att rösta på rätt parti.

Mutor är inte bra för demokratin. Men det går faktiskt att anlägga ett annat perspektiv när man reflekterar över dessa båda händelser. Värdet av en röst har inte devalverats. Den kostar nu mer än några vänliga ord.

Det har gått ytterligare 20 år. I de senaste indiska valen har valdeltagandet varit omkring 60 procent, vilket måste sägas vara imponerande i en nation där analfabetismen fortfarande inte är utrotad. Nu tror jag inte att väljarna nöjer sig med en tv. De vill ha politiker som levererar. I år har det varit parlamentsval med början i april och avslutning den 23 maj. Fortare än så går det inte när man ska organisera ett val som berör 900 miljoner röstberättigade.

2014 års valresultat markerade en dramatisk vändning i indisk politik. Det högerpopulistiska BJP (Bharatiya Janta Party) vann en jordskredsseger och fick absolut majoritet. Kongresspartiet nästintill detroniserades. Vad var det som hände? Vilka har följderna blivit? Och vad kan man förvänta sig i framtiden? Det frågar sig statsvetaren Ajay Gudavarthy i sin bok India afterModi. Populism and the Right. Analyserna är intressanta men kräver en hel del botaniserande i fotnoterna. Där finns referenser till en rad tidskrifts- och tidningsartiklar med en bakgrund som författaren själv inte alltid anstränger sig att ge.

Om det blir en epok efter Modi eller ej är i skrivande stund okänt. Det är inte heller poängen med boken. Gudavarthy menar att den indiska populismen är en del av den populistiska våg som har spritt sig över hela världen – och den kommer att finnas kvar även om BJP skulle ha förlorat valet. Med populism menar han föreställningen om ”ett autentiskt folk” som står mot ”de andra”. Specifikt för Indien är att ”de andra” inte bara innefattar en högutbildad elit utan också en grupp som är relativt lågutbildad, maktlös och marginaliserad: muslimerna. ”Det är den tryggaste fiende man kan ha”, noterar Gudavarthy syrligt.

Det andra kännetecknet på populism är att föra fram en stark ledargestalt. En sådan har indierna haft i form av premiärministern Narendra Modi; han vill framstå som ett slags landsfader och håller varje månad ett tal till nationen kallat Man kibat – ”fritt ur hjärtat”. Det tredje kännetecknet är att blanda fakta och fiktion för att skapa berättelser som tilltalar och bekräftar folkliga föreställningar. I Indien handlar berättelsen om hindutva, ”hinduiskhet”, och Indiens gångna storhet – det som först muslimerna och sedan engelsmännen slog i spillror. Nationalism är en viktig ingrediens i den hinduiska populismen. När det gäller det förflutna kan man få höra att Taj Mahal i själva verket är ett hinduiskt byggnadsverk och att Ganesha, guden med elefanthuvud, är en indikation på hur skickliga de forntida indierna var i plastikkirurgi. (Låter det skruvat? Det senare påståendet emanerar från premiärminister Modi.)

Några av Indiens främsta universitet är en nagel i ögat på hindunationalisterna. Ett av dem är JNU, Jawaharlal Nehru University i New Dehli. Gudavarthy är knuten till universitets Center for Political Studies. Han oroar sig för hotet mot universitetens autonomi. Regimen anklagar universitet för att stödja anti-indiska demonstrationer. I samband med debatter om den brännbara Kashmirfrågan har polis gått in på campus och arresterat studenter för ”uppvigling”. Det klagas också över studenternas moral: ”nakenhet, alkoholism och kondomer”. Regimen försökte få JNU att kräva obligatorisk närvaro av studenterna med minst 75 procent vid alla föreläsningar. I annat fall skulle deras examina inte godkännas. Det ledde till massiva protester. Gudavarthy står på studenternas sida. Ett universitets själ är den fria debatten, och den förs i månget forum även utanför föreläsningssalarna. Gudavarthy är bekymrad över den låga kvaliteten på indiska universitet. De bästa ligger högt upp på globala rankinglistor men de sämsta är också bland de sämsta globalt sett. Genomsnittet är inte så imponerande.

En bärande tanke när det gäller att förstå den politiska utvecklingen i Indien är vad Gudavarthy kallar Nehrus ”centrism”. I det etniskt rika och mångkulturella Indien gällde det alltid att jämka höger- och vänsterkrafter och nå en konsensus. Det här är en tradition som BJP har byggt vidare på. Partiet vill skapa en enig hinduisk nation. Alla ska med (utom muslimerna och de kristna eftersom dessa religioner inte har uppstått på indisk jord). Det är en förvånande att BJP har en strategi liknande Nehrus, och på den punkten borde Gudavarthy förklara sig tydligare. Nehru var ju verkligen en kontrast till allt vad hindunationalisterna står för. Han var en sekulär socialist och en man som förlitade sig på vetenskap och teknik. Men förmodligen var det andra krafter än idag som drev fram enighet på Nehrus tid. Kongresspartiet var liktydigt med partiet som hade kämpat för indisk självständighet, och både före och efter självständigheten var det viktigt att sluta upp för den nya nationen. Nu handlar det mer om en marknadsplats där olika gruppintressen ställer sig till förfogande om de får det pris de begär.

Hur har BJP lyckats bygga upp den breda bas partiet har idag? Indien är ett oöverskådligt pussel av tusentals kaster och subkaster. Ett system av kvoteringar ska hjälpa daliter och andra underprivilegierade kaster att få jobb och utbildningsplatser. Dragkampen om vilka som ska ha rätt till kvoteringar skapar ständigt politiska konflikter. Det kompliceras ytterligare av att kast och klass inte sammanfaller. Det finns till exempel fattiga och lågutbildade braminer som också anser sig ha rätt till förtur till statliga jobb.

BJP stödde sig tidigare på de högre kasterna. Numera vänder sig partiet även till ett mellanskikt av lägre kaster – till priset av en viss friktion gentemot de traditionella väljarna. Man är pragmatisk och flexibel. Inget hindrar partiet från att ställa upp en muslim eller en dalit som kandidat i en viss valkrets om det kan ge röster. Ett annat exempel är hur man genom undfallenhet och tyst samtycke uppmuntrar extremistgrupper som letar efter ”illegala slakterier” och som ligger bakom lynchningar av personer som påstås ha biff i kylskåpet. Ledande företrädare för partiet har föreslagit en federal lag mot koslakt, men i nästa andetag förklarat att de nordöstra delstaterna Assam, Mizoram och Nagaland bör undantas. Där äts det biff. En av överraskningarna i 2014 års val var att BJP genom allianser med lokala partier lyckades skaffa sig majoritet i denna del av Indien.

Breddningen har krävt resurser och dessa har bland annat kommit från RSS, Rashtriya Swayamsevak Sangh. Det är en frivilligrörelse som har funnits i snart 100 år. Den missionerar för en sorts moralisk upprustning av hinduerna genom ideologiska diskussioner, yoga och diverse fysiska övningar. Den sägs idag ha cirka sex miljoner medlemmar. Såväl Narendra Modi som hans högra hand, partipresidenten Amit Shah, har ett förflutet inom RSS. Tack vare RSS har man tillgång till ett nätverk på gräsrotsnivå.

Även kritiska observatörer av BJP, som Gudavarthy, är imponerade av dess förmåga att mobilisera breda skikt av befolkningen. Gudavarthy frågar sig till och med om denna antidemokratiska populism på sikt ändå inte kan leda till en vitalisering av indisk demokrati. Men det är en tankegång som bara framkastas utan att vidare utvecklas. Det får kanske ses som ett försök att lätta upp en på det hela taget ganska dyster bild av det politiska läget och framtiden. Mobiliseringen har en baksida; den skärper motsättningar mellan olika grupper.

Partiet lyckas också appellera till en företagarvänlig medelklass. Modi omvaldes tre gånger som statsminister i delstaten Gujarat, och det pratas ofta om ”Gujarat-modellen”. Den ekonomiska utvecklingen i Gujarat såg i siffror mycket bra ut. Men uppgången berodde bland annat på låga löner, fördelaktiga möjligheter för industrialister att köpa mark och rejäla skattelättnader för företagarna. Samtidigt satsades det knappast alls på sjukvård och skolor.

BJP har varit rundhänt med sina vallöften. Man har inte kunnat leverera. Så har man till exempel utlovat en dramatisk ökning av antalet arbetstillfällen, men under månaderna före valet uppstod en kontrovers därför att regimen av allt att döma sökte mörka ny statistik om arbetsmarknaden. BJP:s formel när tillväxten bromsas upp är ökad integration: alla ska arbeta tillsammans och få del av utvecklingens frukter. Men, menar Gudavarthy, ”integration” står i realiteten för ökad polarisering.

Få vågar sig på några gissningar när det gäller indiska val. Resultatet av majoritetsval i enmansvalkretsar speglar ju tyvärr inte alltid hur rösterna har fördelat sig. Lägg till detta all samverkan/kohandel ute i valdistrikten, plus att den indiska opinionen är notoriskt ombytlig – och man får en svårlöst ekvation. Inte heller Gudavarthy gör några förutsägelser utan nöjer sig med att väga för och emot.

Om den ekonomiska politiken är ett blindskär finns det annat som talar för BJP. En faktor är Narendra Modis karisma. Oppositionen har ingen motkandidat av det slaget. Kongresspartiets Rahul Gandhi är ganska färglös. I sista minuten kastade man in hans syster Priyanka i valkampanjen. Hon liknar sin farmor Indira Gandhi och medierna älskar att lägga bilder av de båda bredvid varandra.

Ett säkert trumfkort för BJP är Kashmir. AfterModi rekapitulerar utvecklingen i området efter den 19 januari 1990, då muslimska extremistgrupper tvingade tusentals högkastiga hinduer att brådstörtat lämna sina hem. Senare har en del återvänt men lever under otrygga förhållanden i läger. Att Kashmir tillhör Indien är naturligtvis en symbolfråga för hindunationalisterna. En stötesten för dessa är artikel 370 i konstitutionen, som ger Jammu Kashmir en särskild status samt ett löfte om en folkomröstning som en tidigare regering har gett och som aldrig har infriats.

Utvecklingen efter det att Gudavarthys bok publicerades gynnar BJP ännu mer. Ett 40-tal polismän dödades i Kashmir i februari av en självmordsbombare. Indien har svarat med omfattande arresteringar av muslimska aktivister och dessutom dragit igång en kampanj för att diplomatiskt isolera Pakistan. Terroristgruppen Jaish-e-Mohammed, som ligger bakom attacken, har sin bas på pakistansk mark. Deras träningsläger bombades. Modis resoluta svar uppskattades av många indier.

I södra Indien är BJP:s inflytande inte så stort. Men där har det blossat upp en konflikt som kan verka antingen för eller mot hindufundamentalisterna. I Sabrimala, ett heligt tempel i Kerala, är kvinnliga pilgrimer i åldrarna 10–50 år förbjudna. Högsta domstolen har fastslagit att detta påbud strider mot konstitutionen, varefter ett par kvinnor på bakvägar tog sig in i templet. Det har lett till våldsamma protester men också till åtminstone en motdemonstration där fem miljoner kvinnor bildade kedja tvärs över Kerala. Naturligtvis har våldtäkter och sexuella trakasserier aktiverat många kvinnor i Indien. Ännu fler kommer kanske nu att gå till valurnorna och inte nödvändigtvis rösta som resten av familjen.

Att den indiska väljarkåren är svårförutsägbar ligger i sakens natur. Det är ju en kontinent, inte ett land, som går till val. När denna recension gått i tryck vet vi utgången.

Mest lästa just nu

1) Den omoraliska vanmakten av PJ Anders Linder

2) Vittnen till det ofattbara av Nuri Kino

3) Tillbaka till framtiden av Gudrun Persson

4) Hur ska hoten mötas? av Magnus Norell

5) Vi var här först! av Nathan Shachar

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Innehållets nationalscen av Olle Lidbom

2) "Den som finge möta en sådan kvinna" av Anna C Rédei

3) Den andra sidan av myntet av Håkan Tribell

4) Ta oss på allvar! av Jasenko Selimovic

5) Räddaren i nöden av Jonas Elvander

NR 5 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...