VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Jello på väggen

Av Jojje Olsson

Under ett tal vid John Hopkins-universitetet i mars år 2000 kom Bill Clinton in på den kinesiska regimens ambition att kontrollera internet. ”Lycka till”, sade han. Den uppgiften hade, menade Clinton, en svårighetsgrad som var jämförbar med att försöka spika fast en portion Jello på väggen.

Clinton var en närmast dogmatisk förespråkare av – något han förvisso alls inte var ensam om – föreställningen om att fria marknader per automatik skulle leda till ett öppnare politiskt klimat i Kina. Han menade vidare att internet hade en viktig roll att spela i denna process.

Presidenten bad sina åhörare att tänka på alla positiva förändringar som internet hade fört med sig till USA, trots att landet ju redan var ett fritt samhälle före nätet. Föreställ er då hur samma fenomen skulle kunna förändra en diktatur som Kina i grunden!

Talet var de facto en del av den amerikanska presidentens egen ambition att öppna den lukrativa kinesiska marknaden för amerikanska företag. Samma år skrev Clinton under The US-China Relations Actof 2000, som normaliserade handelsrelationerna mellan de båda nationerna efter ett drygt årtiondes kräftgång på grund av de sanktioner som infördes efter massakern vid Himmelska fridens torg i juni 1989.

Avtalet var vidare absolut nödvändigt för Kinas medlemskap i Världshandelsorganisationen WTO kommande år, ett medlemskap som Clinton ofta framhöll som en garanti för att såväl Kinas marknader som internet skulle bli och sedan förbli öppna inom några få år. För visst måste väl de kinesiska myndigheterna följa regler och bestämmelser?

Så här med facit i hand kan vi konstatera att Clinton var helt fel ute. Visserligen skulle internet förändra Kina. Men knappast på det vis som han hade föreställt sig. Istället har utländska myndigheter och internationella organisationer – liksom aktivister såväl i som utanför Kina – har förlorat kampen om kontrollen över internet mot en hänsynslös och ytterst målmedveten kinesisk regim.

Denna kamp skildras noggrant från ett tidigt skede i journalisten James Griffiths nya bok The GreatFirewallof China. Griffiths visar här att de som kallar Kinas internet för ett intranät har en viss poäng. Intervjuer med amerikanska ingenjörer som var med och byggde upp det kinesiska nätet från början berättar att det var modellerat på de intranät som många företag redan använde sig av vid den tidpunkten.

Det var då ingen som ifrågasatte dessa företags rätt att kontrollera eller övervaka material och kommunikation på de interna nätverken. Det enda Peking sedan gjorde var att implementera samma system på nationell nivå. Givetvis med profithungriga västerländska leverantörers beredvilliga hjälp. Silicon Valley-företaget Cisco spelade en nyckelroll då man under det tidiga 1990-talet började sälja samma utrustning för övervakning av internet till Kinas regim som till amerikanska företagskunder.

Kinas kommunistparti insåg tidigt nödvändigheten av att kontrollera internet. Griffiths visar hur exempelvis motsvarande parti i Sovjetunionen inte hade en tanke på den roll som nätet spelade för information och organisering när man 1991 misslyckades med att kuppa tillbaka makten från Michail Gorbatjov.

I sammanhanget understryks vikten av att Kinas brandvägg främst har två funktioner. Den första och mest uppenbara är att blockera material. Detta sker genom tre flaskhalsar som i praktiken kopplar samman Kinas internet med resten av världen. Här hindras en ständigt växande lista av sidor och referenser från att nå uppkopplingar med kinesiska IP-adresser.

Men för den som har ork, kunskap och vilja att betala så har det ändå alltid gått att komma åt denna information genom olika mjukvaror. Är då inte brandväggen ett misslyckande? Inte alls, för en mycket viktigare funktion än att blockera innehåll är att förhindra organisering av solidaritet och protester av allehanda slag.

Med Griffiths ord så besvärade internet aldrig Kinas ledare främst på grund av risken att underminera deras informationsmonopol, ”utan för att det hotade att skapa en plattform för organisering emot dem”. Om bara organisering och solidaritet motverkas, så blir kinesiska internetanvändares kännedom om känslig information genast mindre farlig.

Ett exempel på hur långt man är villig att gå kunde ses i samband med de etniska upploppen i Xinjiang 2009. Efter att över 200 personer hade omkommit i våldsamheter släcktes internet helt under tio månaders tid i en region lika stor som Frankrike, Tyskland, Storbritannien och Spanien tillsammans. De ekonomiska kostnaderna av en blackout för 23 miljoner människor vägde lätt jämfört med att man effektivt förhindrade att områdets missnöjda befolkning organiserade sig.

Aktivister från Xinjiang är bara den senaste gruppen som har försökt använda internet mot Kinas regim – och misslyckats. Griffiths ger en bakgrund som sträcker sig från tidiga initiativ med mejlutskick från enstaka aktivister till hela organisationer som falun gong eller samhällen som det exiltibetanska i norra Indien. Det handlar om utmaningar som blott ledde till ökade kinesiska investeringar i teknisk infrastruktur för att implementera noggrann övervakning.

Denna katt-och-råtta-lek var ojämn redan från början. Dels eftersom Kinas regim har så oändligt mycket större resurser än någon av ovanstående aktörer. Dels eftersom regimen har fått hjälp på traven av diverse västerländska internetföretag.

Globala jättar som Facebook, Google och Microsoft har sällan tvekat att lägga sina annars självförhärligande ideal åt sidan till fördel för möjligheten att få verka och generera intäkter i Kina. (Bokens epilog, med titeln ”Silicon Valley won’t save you”, fokuserar på detta dubbelspel.)

Ett av de tidigaste och tydligaste exemplen på detta var när Yahoo lämnade över information från en mejlutväxling som ledde till att journalisten Shi Tao dömdes till tio års fängelse 2005. I boken skildras plågsamma kongressförhör där företagets chefer försvarar beslutet med att man blott följde kinesiska lagar.

Det rör sig då alltså om samma gummiparagrafer som används för att kontrollera de inhemska internetföretag som har tagit de blockerade utländska aktörernas plats. Vid misstankar om brott med breda definitioner som ”hot mot nationell säkerhet” tvingas varje kinesisk tjänst att förse myndigheterna med allt från chattloggar till användarinformation.

Genom att varje internetföretag hålls ansvarigt för det innehåll som levereras på respektive plattform tvingas bolagen att också bli en del av det statliga kontroll- och censurmaskineriet. Om innehållet inte rensas på exempelvis referenser till Nalle Puh – som sägs likna Kinas president Xi Jinping – riskerar företagen att mista sin tillgång till kinesiska internetanvändare, vilkas antal nu överstiger 800 miljoner.

Den viktigaste av alla kinesiska appar är WeChat. Dess tjänster har blivit så integrerade i vardagslivet att Griffiths jämför uppoffringarna som det skulle innebära för en kinesisk medborgare att radera WeChat, med att en amerikan i ett svep slutar använda Facebook, e-post och alla sina betalkort.

Till vilken grad Kina har lyckats skapa ett intranät kan jag själv intyga, då jag som av en slump nyligen beslutade mig för att radera det WeChat-konto jag använde under min tid som bosatt i Kina fram tills för ett par år sedan.

Först frågade jag ett drygt dussin vänner som jag inte helt ville förlora kontakten med, hur vi kan fortsätta kommunicera utan kinesiska appar. Någon gav mig sin Facebooksida och ett par andra sin e-postadress. Men det vanligaste svaret var att det blir svårt att alls hålla kontakten, eftersom många inte använder sig av några utländska tjänster överhuvudtaget online.

Exiltibetaner som Griffiths talar med misstänker rentav att WeChat ligger bakom det minskade antalet hackarattacker mot dem via e-post. Myndigheterna behöver nu inte längre söka efter information; de har full tillgång till all den kommunikation som sker helt öppet på WeChat.

Som så många andra samhällsaspekter så har kontrollen över internet ökat betydligt sedan Xi Jinping blev president 2013. Så här sade Xi samma år: “Huruvida vi kan stå emot och vinna striden om internet har en direkt inverkan på vårt lands ideologiska och politiska framtid.”

Tidigare fanns hopp om att internet skulle fungera som ett verktyg för kinesiska aktivister. Under Xi har internet tvärtom blivit regimens fulländade verktyg för att leta upp och straffa dessa aktivister. De ökade resurserna har tillsammans med omvärldens naivitet nu skapat ett monster vars aktiviteter inte begränsar sig till Kina.

Griffiths inleder boken med att skildra en omfattande attack mot tjänsten Github, som ägde rum 2015 och kunde spåras till Kina. Sedan dess har man kunnat konstaterat liknande intrång mot flera sidor som har dragit på sig de kinesiska myndigheternas vrede. Kinas internetpolis har även ökat sin närvaro på blockerade plattformar som Twitter, dels för att sprida propaganda, dels för att leta upp kinesiska aktivister.

Föga överraskande har Kina också börjat exportera teknik för att kontroll av internet till auktoritära stater som Ryssland och Uganda. Än mer ambitiöst är att man försöker sprida ett helt nytt koncept för hur internet bör skötas globalt, vilket kallas “cybersuveränitet”. Tanken är att varje nation (läs: varje regim) utan omvärldens kritik ska ha full bestämmanderätt över sitt eget internet, ungefär som man avgör vem eller vad som tillåts ta sig in i landet rent fysiskt.

Cybersuveränitet är något som nu diskuteras på konferenser i Kina med chefer från Apple, Facebook och IBM. Det diskuteras också i Förenta Nationerna och andra internationella organisationer och sammanhang. Liksom Kina har haft viss framgång med att omforma betydelsen av exempelvis mänskliga rättigheter, söker man med morot och piska också stöd för sin globala vision om ett internet som består av nationella intranät.

Stundtals får Griffiths extrema noggrannhet boken att spreta. Istället för förkovran i ugandisk inrikespolitik eller den teknik som internet är byggt kring, vore det kanske intressant med mer ingående förklaringar av de regler som kinesiska internetanvändare har att rätta sig efter. Det finns gott om häpnadsväckande exempel på personer som har råkat illa ut som inte nämns i boken – Kinas omtalade mikrobloggar behandlas i ett kapitel på bara tio sidor.

För att beskriva hur internetcensuren fungerar nämner Griffiths dock träffsäkert en välkänd analogi som Perry Link, professor emeritus i Östasienstudier vid Princetonuniversitetet, myntade redan år 2002. Link jämförde då Kinas kontroll av akademi och offentlig debatt med en anakonda i en ljuskrona. Det väldiga odjuret behöver varken förklara de exakta reglerna eller attackera särskilt ofta. Rädslan för varelsens uppsikt är nog för att framkalla beteendeförändring genom självcensur.

Nästan två årtionden senare lyckas denna anakonda från sin ljuskrona nu även kontrollera internet, som i sina tidiga dagar ju byggde på ett slags gränslösa och nästan anarkistiska ideal. Clintons spådom om att internet kommer att förändra Kina har ställts på huvudet – det är istället Kina som håller på att förändra internet.

Mest lästa just nu

1) Vittnen till det ofattbara av Nuri Kino

2) Hur ska hoten mötas? av Magnus Norell

3) Det är här det börjar av Staffan Heimerson

4) Tillbaka till framtiden av Gudrun Persson

5) Vi var här först! av Nathan Shachar

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Hur ska hoten mötas? av Magnus Norell

2) Det är här det börjar av Staffan Heimerson

3) Det hänger på individen av Vernon Bogdanor

NR 5 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...