VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Liberal svanesång

Av Malcom Kyeyune

Likt den socialism den besegrade har liberalismen börjat tappa tron på sig själv. Inte ens liberalerna själva ser förnuftet som användbart inom politik och samhällsbygge.

Sovjetunionens kollaps kom som en chock för världen. Visst var det tydligt att realsocialismen var fast i en långvarig kris; så mycket var tydligt för de flesta. Men krisen hade vid 1980-talets slut blivit så långvarig att den helt enkelt utgjorde vardagen, det nya normala i en värld där en stor del av jordens befolkning trots allt levde sitt liv i stater som kallade sig socialistiska. Kollapsen var således inte oväntad och den enorma hastigheten varmed världens andra supermakt (och tillika ett av världshistoriens absolut största imperier) föll sönder var ännu mer ofattbar.

Det finns dock en till närapå unik aspekt i realsocialismens kollaps, som historiker har haft skäl att återvända till sen dess. Sovjetunionen, och realsocialismen i stort, kollapsade nästan utan något våld överhuvudtaget. Systemet var aldrig hotat militärt, och de styrande hade tillgång till arméförband och stridsvagnar så det räckte och blev över. Det uppseendeväckande, det unika, var dock att de styrande eliterna helt enkelt inte ville slåss för att bevara sina system. Det blev inga långa, utdragna inbördeskrig, inga stridsvagnar på gatorna, ingen blodig kamp mellan ordningsstyrkorna och civilbefolkningen. Likt hoben Bilbo lyckades man med konststycket att släppa maktens ring ifrån sig självmant, snarare än att slåss till döden för att få behålla den lite till. Få politiska system genom världshistorien har lyckats göra samma sak.

Varifrån kom denna obenägenhet att slåss? Här kan man självklart tänka sig en mängd olika förklaringar, men en del av förklaringen måste antagligen vara att eliterna hade tappat tron på sin egen ideologi. Frågan var inte om det gick att slåss, utan vad det ens fanns att slåss för. Kommunismen? Den mänskliga befrielsen? Den överlägsna produktiva kapaciteten hos den planerade ekonomin? Allt detta hade redan diskrediterats. Sovjetunionen utan socialismen var i alla fall något – Ryssland. Men vad var egentligen DDR, om socialismen inte längre gick att tro på? Ingenting. Absolut ingenting.

Denna del i vår samtida historia är värd att fundera på därför att det system som tog över som framtidsbärande ideologi efter socialismens fall har idag av allt att drömma drabbats av samma sorts deprimerande sjuka. Runtom i västvärlden är tron på den liberala demokratin inte längre vad den en gång var. Befolkningen i stort tycks ha förlorat det mesta av sitt tycke för liberala visioner; i land efter land går den så kallade högerpopulismen framåt, och de presumptiva utmanarna från vänsterkanten tycks själva överge det liberala tankegods som strömmade in i vänstern efter murens fall. Borta är Tony Blair; nu är det Jeremy Corbyn som gäller. I Frankrike rör sig utmanaren från vänstern, Jean-Luc Mélenchon, inte sig längre bort ifrån Front National och Marine Le Pen, utan snarare tvärtom. Här på svenska breddgrader håller i skrivande stund Kommunistiska partiet på att kollapsa tack vare de alltmer bittra stridigheterna mellan en falang som vill dumpa de mer liberala och ”nya” inslagen i vänstern och röra sig tillbaka till en kritik av öppna gränser och socialliberalism, och en sida som vill värna detta.

Om den moderna liberalismens problem började och slutade med en alltmer skeptisk allmoge och en växande skara av icke-liberala utmanare skulle situationen vara allvarlig nog. Samtidigt finns det inget som säger att problemen skulle vara omöjliga att övervinna med tid och ihärdigt arbete. Det finns dock skäl att misstänka att situationen är långt allvarligare. Alltmer i vår samtid tyder på att liberalismen, likt den socialism den till slut besegrade, börjar tappa tron på sig själv.

För att avgöra om liberalismen verkligen börjar att tappa tron på sig själv, behöver vi först en definition av vad liberalismen tror på. En användbar definition av kärnan i liberalismens ”tro” kommer från den tyske juristen Carl Schmitt. I Die geistesgeschichtliche Lage des heutigen Parlamentarismus, på svenska ungefär ”Det intellektuella och historiska läget för den nuvarande parlamentarismen”, försöker Schmitt sig på en utförlig kritik av dåtidens tyska liberala demokrati, Weimarrepubliken. Tysklands liberala demokrati skulle komma att kollapsa tio år efter publiceringen av Schmitts kritik; att mycket av det han skriver går att känna igen idag är således ganska intressant.

Något förenklat vill Schmitt skilja på liberalism och demokrati som politiska koncept, i motsats till den sammanblandning av de två som skedde på hans tid (och som blivit ett oräkneligt antal gånger vanligare i vår tid). Han påpekar – mycket riktigt – att en allians med demokratin är något som de flesta ideologier kan eller har ägnat sig åt, inklusive socialismen, men att detta giftermål blir problematiskt sekunden som demokratin väljer att rata exempelvis liberalismen, så som vi ser ske i vår tid. Liberalism kan således inte vara samma sak som demokrati, utan det måste finnas något som är unikt liberalt hos liberalismen, en kärna som inte återfinns inom demokratin eller inom andra ideologier.

Enligt Schmitt är det utmärkande för liberal demokrati att den är en parlamentarisk demokrati, och han identifierar parlamentet som institution som det specifikt liberala i detta system. Sambandet mellan parlament och demokrati är inte på långa vägar lika självklar som vi gärna antar idag. Parlament har funnits i Europa i århundraden innan demokratin gjorde sitt intåg på den intellektuella arenan, och argumenten för de tidiga parlamenten var inte – och behövde inte vara – demokratiska.

Schmitt identifierar istället diskussionen som central för parlamentets funktion, och därmed också som central för liberalismen som en ideologi sui generis. I ett parlament möts olika röster och tankeströmningar, inte för att det bara är kul, utan för att vi antar att åsikter som bryts mot varandra och tävlar med varandra tillsammans producerar kunskap. Liberalismen som ideologiskt trossystem är intimt förknippat med en tro på det mänskliga förnuftets kapacitet att, om inte skapa utopier, så i alla fall ordna samhället bättre än alla andra alternativ. Liberalismen hämtar således sin styrka från åsiktskonflikter. Vad som gör den liberala demokratin just liberal är att den genom sina institutioner (parlament, indirekt representation et cetera) strävar efter att producera förnuft, snarare än att exklusivt lystra till en demokratisk folkvilja.

Ser vi oss omkring i världen idag är det dock tveksamt om denna tro på förnuftet som en användbar kraft inom politik och samhällsbygge faktiskt finns kvar i någon större mån, ens hos liberalerna själva. Det var inte många år sedan som sociala medier hyllades som ett av mänsklighetens allra största framsteg, som något som skulle störta diktaturer, ge oss mer livskraftiga demokratier, och göra hela mänskligheten lite bättre. Idag har dock applåderna tystnat, och sociala medier ses numera snarare som ett problem som måste hållas under kontroll om våra liberala demokratier ens ska ha någon förhoppning att bestå.

Hur gick det då till när vuxna människor blev övertygade om att twittermeddelanden på 140 tecken bar på en potential att förändra hela världen? Svaret är att de helt enkelt var troende liberaler. De trodde på det som Schmitt pekade ut som kärnan i liberalismen; det mänskliga förnuftet som en produkt av diskussion och åsiktskonflikt. Teorin bakom de sociala mediernas revolutionära potential var inte mer komplicerad än att när människor från hela världen fick en chans att prata med varandra, när hela världen möttes i en enda stor diskussion och de bästa argumenten kunde stötas och blötas mot varandra, då kunde inte unkna diktaturer och bakåtsträvande samhällssystem överleva. Liberalerna såg i sociala medier ett enda, världsomspännande parlament.

Det ironiska är att ingen med facit i hand faktiskt kan hävda att sociala medier inte ledde till ökad diskussion och ett utbyte av idéer människor emellan. Under mina tonår var det helt enkelt självklart att spela datorspel, prata filosofi och filmer, och argumentera tillsammans med ungrare, amerikaner, britter, koreaner och tyskar. Den som idag besöker ett forum såsom 4chan kommer att se flera generationer människor, från alla världens håll och kanter, som diskuterar allt, från personliga porrpreferenser till gamla östtyska tågmodeller. Detta är något som mänskligheten helt enkelt inte skådat förut. På ytan tycks det som om allt borde vara frid och fröjd: sociala medier kopplade ihop människor som det var tänkt, var ligger egentligen problemet?

Problemet, om man nu kan kalla det ett problem, är i praktiken att människorna tänkte fel. Diskussionen producerade inte kunskap, eller mer specifikt, det globala parlamentet ledde aldrig till det liberala förnuft som en sådan institution borde ha väckt hos människostammen. Tvärtom utgör idag internet och sociala medier en särdeles effektiv plattform för dem som vill ifrågasätta det rena förnuftets förmåga att bygga det fungerande samhället. Kanske är det inte förnuftet som styr människan, utan andra saker – sociala band, kärlek till hem och nation, icke-ekonomiska intressen – som verkligen banar vägen för ett bättre samhälle än den liberala demokratins iskalla förnuft och kalkylerande av individuella rättigheter?

När Timbro förlag gav ut den svenska översättningen av Jason Brennans bok, Against Democracy, valde de att ändra det svenska namnet till ”Efter demokratin”. Diskussionen kring utgivningens lämplighet eller betydelse kretsade föga förvånande kring huruvida det var olyckligt eller illabådande att liberaler börjat med att omvärdera sitt tidigare varma stöd för det demokratiska styrelseskicket. Men frågan är vad som händer med liberalismen när den måste byta argument: från att den representerar en inneboende potential hos människan (förnuftet), till att liberala institutioner genererar mer värde, tillväxt eller långsiktiga beslut än icke-liberala institutioner. På ytan kan detta skifte i argumentationsteknik tyckas ganska obetydlig, men den röjer samtidigt en enorm ideologisk kapitulation. Det är det yttersta tecknet på en ideologi som inte längre tror på sina egna trossatser.

Här har Carl Schmitt åter en mycket träffande observation. Han skriver i korthet att monarki som styrelseskick och världsbild är två sidor av samma mynt, och att det inte går att avskaffa den ena sidan utan att samtidigt fatalt underminera den andra. Dagen det dyker upp ”borgerliga kungar”, som argumenterar för sin kungakrona genom att peka på sin egen användbarhet eller lova att tillväxten kommer vara högre under deras styre, den dagen vet man att monarkins era är över. De gamla kungarna, de riktiga kungarna, de bad knappast om lov att få sitta på sina troner; de satt där för att Gud hade satt dem där, och ingen annan än Gud hade rätten att avgöra om de skulle sitta kvar. De ”borgerliga” kungarna, i Schmitts exempel, är något så sorgligt som kungar som inte ens tror på sig själva; de tror inte längre på de idéer som gjorde monarkin möjlig. Det är viktigt att poängtera att det inte spelar någon roll om det går att bevisa att de borgerliga kungarna verkligen leder till mer tillväxt och bättre samhällen än alla andra, därför att dessa kungar har redan skrivit under sina egna abdikationsattester i förväg. Om det enda argumentet som går att mobilisera för monarkin är att den är användbar, kommer den också att försvinna sekunden den inte längre är det.

Vi glömmer det lätt idag, men Sovjetkommunismen hade också sina egna borgerliga kungar. På 1920-talet trodde halva världen att kommunismen – ett helt nytt sätt att leva på, befriat från korruption, leda och ofrihet – var i antågande. Men denna tro var ändå genuin. Efter år och sedermera årtionden av besvikelser sköts kommunismens inträde på obestämd framtid, och istället skanderade Nikita Chrusjtjov ”vi kommer att begrava er!”. Om Sovjet inte kunde leverera utopin, kunde det i alla fall leverera ett ekonomiskt system som skulle lämna den kaotiska och oplanerade kapitalismen bakom sig. På den tiden gick utfästelsen faktiskt att tro på, och det var under ett tag många – även många i väst – som uppfattade den som trovärdig. Men Chrusjtjov hade utan att veta det själv redan skrivit under Sovjetkommunismens framtida dödsattest. När det till slut blev tydligt att kommunismen inte klarade av att leverera ekonomiskt välstånd och överflöd fanns det inga argument kvar. Den ack så användbara kommunismen var inte användbar längre, och de styrande i Öststaterna vaknade till slut upp i en situation där de minsann fortfarande kunde slåss – de hade trots allt sina stridsvagnar och vapen och arméer kvar – men där de inte ens längre visste vad meningen med att slåss var.

Man behöver inte leta länge idag för att hitta liberaler som, alla dessa ständiga besvikelser och den tappade tron på att man kan lita på förnuftet hos människorna till trots, fortfarande talar varmt om liberalismen som ett särdeles användbart system. Världshandel, reglering, säkerhetssamarbeten, EU-federalism, respekt för minoriteter, parlamentariska processer; det finns verkligen ingen ände på samhällsnyttiga innovationer som det liberala systemet har att erbjuda människorna. Boken Efter demokratin argumenterar inte mot demokrati utifrån någon sorts allmän ondska, den argumenterar bara för att liberalismen är mer användbar än demokratin. De senaste åren har på många sätt varit år definierade av frenetisk aktivitet bland liberalismens vänner. Inte bara besvikelse och tappat hopp råder utan lika mycket framåtblickande: ett febrilt och ibland till och med optimistiskt letande efter nya argument och nya försvar för den liberala saken.

Socialisten inom mig har svårt att inte skratta åt den grymma ironin i vad som idag utspelar sig. Vi ser framför oss hur tvåtusentalets borgerliga kungar putsar på sina mässingskronor och slipar sina vassaste argument, övertygade om att de till slut kommer att vara vassa nog för tronen ska gå förlorade. Men detta mässingspolerande är inte löftet om en ny, ljusare dag, det är en slutgiltig punkt och en frivillig underskrift på en egen dödsruna. Det finns, tycks det mig, nästan inga liberaler kvar som på allvar tror på det som Schmitt identiferade som liberalismen sui generis: den förlösande kraften hos det mänskliga förnuftet, den osläckbara flamman som tids nog leder oss från mörkret in i ljuset. För många besvikelser har tillåtits smyga sig in, för mycket tvivel på att den egna profetian frodas bland leden.

När ett system glömmer att det också är en världsåskådning finns det bara ett sätt saker och ting kan sluta på. Vi kommer framöver att se tusen och åter tusen argument för varför liberalismen fortfarande är användbar och praktisk, vi kommer höra hur den behöver bevaras för handelns, ekonomins och världsordningens skull. Förvisso må allt detta vara sant, men det är samtidigt helt lönlöst: inte ett enda av dessa argument kommer, när allt är sagt och gjort, att kunna hejda crescendot i den svanesång som liberalerna själva sjunger för sin förlorade tro.

Malcom Kyeyune är skribent och bloggare.

Mest lästa just nu

1) En pysande självgodhet av Dan Korn

2) Dags för en motrörelse av Anna Victoria Hallberg

3) Teragogerna ropar efter en ny Marx av PJ Anders Linder

4) Det nya prästerskapet av Fredrik Haage

5) Allting flyter av Emil Uddhammar

NR 8 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...