VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

Myterna om Vietnam

Av Gunnar Åselius

Trots att nästan ett halvsekel förflutit sedan fredsavtalet i Vietnam är debatten om kriget intensiv i USA. Bilden av skeendet har nyanserats.

Ken Burns uppmärksammade tv-serie om Vietnamkriget – som bland annat visats i SVT, Axess TV och Netflix – har bidragit till att nyansera den svartvita bild av konflikten, som länge har varit förhärskande i Sverige. Trots att snart ett halvsekel har förflutit sedan krigsslutet pågår fortfarande debatten i USA om huruvida kriget var berättigat eller inte.

”Revisionistiska” historiker i USA har på senare år framfört uppfattningen att kriget hade kunnat vinnas om inte politisk feghet, strategisk inkompetens och vinklad nyhetsrapportering hade kommit i vägen. Men även de begränsar som regel sitt fokus till amerikanskt källmaterial och har som en outtalad premiss att det låg i USA:s makt att segra, om bara ledarna i Washington hade önskat det tillräckligt mycket. Den framträdande revisionisten Mark Moyar menar i boken Triumph Forsaken. The Vietnam War, 1954–1965 (2006) att USA valde att utkämpa ”a wise war under foolish restraints”. Att eftervärldens bild av Vietnamkriget har blivit så kritisk skyller Moyar på de journalister som skickades att rapportera om konflikten – personer som Frances Fitzgerald, David Halberstam, Stanley Karnow och Neil Sheehan – vilka hade ytliga kunskaper i vietnamesisk historia och förfördes av Hanois propaganda. De bästsäljande böcker som dessa reportrar senare skrev betraktas fortfarande som standardverk om kriget, trots att de är illa underbyggda och för länge sedan har sprungits förbi av den akademiska forskningen.

Även om Moyar inte har fått stå oemotsagd, har en historisering av Vietnamkriget gradvis inletts under 2000-talet. De studier i de tidigare kommunistländernas arkiv som kunde göras möjliga efter kalla krigets slut har gjort det möjligt att skildra Vietnamkriget som ett stycke internationell historia, och inte bara som en serie konsekvenser av amerikanska beslut. Man kan numera bekräfta att det fanns kopplingar mellan Mao Zedongs geopolitiska strategi och konflikten i Vietnam, att Hanoiregimen spelat en aktivare roll än regeringen i Washington när det gällde att vid olika tillfällen eskalera konflikten, liksom att FNL-gerillan i söder ända från sin tillblivelse med fast hand styrdes från Hanoi och huvudsakligen bemannades av soldater ur Nordvietnams reguljära armé.

Pierre Asselin är en av de forskare som har gjort den grundligaste forskningen i de vietnamesiska arkiven. Han vill inte frita amerikanerna från ansvar för kriget, men han understryker att de vietnamesiska kommunisterna varken var passiva eller oskyldiga. I boken Hanoi’s Road to the Vietnam War, 1954–1965 (2013) kritiserar han ”myten att dessa ledare i själva verket bara var nationalister som av omständigheterna tvingades hoppa på det kommunistiska tåget och tillgripa krig för att skydda sitt land mot ännu en utländsk angripare. Det är den berättelse som myndigheterna i Nordvietnam med stor framgång propagerade i väst i samtiden, och som allt för många amerikaner som skriver och undervisar om Vietnamkriget har hjälpt till att etablera.”

Den norskfödde historikern Stein Tønnesson understryker att kommunistledarna i Kina, Vietnam och Kambodja trodde på broderskapet mellan revolutionära rörelser och hade en stark vilja att expandera kommunismen: ”Hanoi och Peking önskade att dominobrickorna skulle falla lika mycket som Washington önskade bevara dem stående. Dominoteorin var alltså fullständigt korrekt – så vitt det handlar om tro, förhoppningar och avsikter.”

Medan det ännu pågick, brukade Nordvietnams sympatisörer i väst beskriva Vietnamkriget som slutakten i en uråldrig befrielsekamp. Statsminister Olof Palme beskrev i sitt tal på första maj 1974 vietnameserna som ”ett folk som i årtusenden kämpat för sitt nationella oberoende”. Sådana romantiska berättelser är naturligtvis inte sannare när de gäller Vietnam än andra länder.

De nordligaste delarna av det nuvarande Vietnam ingick från 200-talet f Kr i det kinesiska imperiet. Åtminstone tre fjärdedelar av orden i modern vietnamesiska härstammar från kinesiskan, som har samma relation till vietnamesiskan som latinet till franskan eller italienskan. En vietnamesisk kultur och ett vietnamesiskt språk formades först under Songdynastin (960–1279), efter långvarig kinesisk invandring och inom ramarna för den kinesiska civilisationen. Fram till 1400-talet talades inte vietnamesiska alls söder om Röda floden. Mekongdeltat längst ned i Sydvietnam dominerades fram till 1700-talet av khmerer, och en större vietnamesisktalande befolkning invandrade dit först under det följande seklet. Andra delar av det moderna Vietnam har ingått i det hinduiska Champariket eller befolkats av moi-, meo- och thaifolken. Fortfarande talas över 50 språk i landet.

Före 1900-talet fanns knappast heller förutsättningar för någon nationalistisk massrörelse i Vietnam, eftersom läskunnigheten var ytterst begränsad. Först sedan den franska kolonialmakten hade ersatt de tusentals kinesiska skrivtecknen som tidigare användes med ett par dussin latinska bokstäver (quoc ngu) – vilka inte var fler än att människor utanför mandarinklassen hade möjlighet att lära sig dem – kunde tidningspressen slå igenom och skolor göras tillgängliga för åtminstone 10 procent av befolkningen, inklusive kvinnor (dock knappast utanför städerna). Även om quoc ngu-alfabetets genombrott skapade förutsättningarna för nationalistisk agitation, innebar paradoxalt nog det latinska alfabetet också att stora delar av det vietnamesiska kulturarvet från tidigare århundraden, som var skrivet med kinesiska tecken, i realiteten blev otillgängligt även för den litterata delen av befolkningen.

Ett enat vietnamesiskt kejsarrike uppstod inte förrän 1802. Till och med USA är som stat alltså ett par decennier äldre än Vietnam. Den förste kejsaren Gia Long ville först inte kalla sitt rike Viet-Nam utan Nam-Viet (”Söderns Viet”), men ändrade sig eftersom Kina kunde uppfatta det som om han hade territoriella anspråk på södra Kina. Redan 1813 – efter elva år – döptes riket om till Dai Viet (”Större Viet”) för att 1838 döpas om till Dai Nam (”Större Södern”). När fransmännen etablerade sig som kolonialmakt från 1860-talet styrde inte de heller över något enhetligt Vietnam utan över de tre regionerna Kochinkina, Annam och Tonkin, som tillsammans med Kambodja och Laos utgjorde Franska Indokina.

”Vietnam” blir ett gängse använt begrepp först från kommunistledaren Ho Chi Minhs självständighetsförklaring från fransmännen 1945, och det är från den tiden som projektet att konstruera ett gemensamt, uråldrigt nationellt förflutet härstammar. I förlängningen gällde det också att sprida föreställningen om Ho Chi Minhs kommunister som de rättmätiga arvtagarna till detta uråldriga, äkta Vietnam, därigenom också förutbestämda att segra över amerikanerna och deras inhemska bundsförvanter i Saigon. Vi kan konstatera att detta mytlanseringsprojekt blev framgångsrikt. Amerikanska Vietnamkorrespondenter, Sveriges statsminister och miljontals andra människor övertygades.

Mest lästa just nu

1) En pysande självgodhet av Dan Korn

2) Dags för en motrörelse av Anna Victoria Hallberg

3) Teragogerna ropar efter en ny Marx av PJ Anders Linder

4) Det nya prästerskapet av Fredrik Haage

5) Allting flyter av Emil Uddhammar

NR 8 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...