VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

I vår tid

En försenad insikt

Av Bengt Ohlsson

Om någon hade sagt till mig för tre år sen att jag skulle sitta trollbunden av en dokumentärserie om presidentfamiljen Bush hade jag trott att de drev med mig. Eller hade jag det?

De kan ju sånt här, amerikanerna.

Flimrigt arkivmaterial, en hemtrevligt patinerad speakerröst – Ed Harris, i det här fallet – och framförallt en lång rad av experter, släktingar och kommentatorer som har förmågan att sammanfatta komplicerade skeenden i kärnfulla och suggestiva tvåradingar.

Jag vågar påstå att det är ett amerikanskt särdrag. Kanske beror det på att skolbarnen har ”Speech” som skolämne, kanske har det djupare kulturella förklaringar om individualism och självhävdelse och sin-egen-lyckas-smed; du kanske tänker att det är en klassfråga, men jag har hört pensionerade amerikanska knegare och hemmafruar riva av presentationsrundor – ”ställ dig upp och berätta lite kort om dig själv” – med en slagfärdighet och tajmning som ställer vilken ståuppare som helst i skuggan.

Och kanske är det därför man så lätt fastnar framför amerikanska nyhetskanaler – alla som står framför kameran utstrålar samma febriga förtjusning: snälla, låt mig få vara här så länge som möjligt.

I Sverige är det tvärtom. Stäng av ljudet nästa gång du tittar på Aktuellt och studera kroppsspråket och ansiktsuttrycken. Allt folk utstrålar är: snälla, låt mig slippa detta.

I första avsnittet av ”Presidentfamiljen Bush – en maktsaga”, som finns tillgängligt på SVT Play, får vi följa George Herbert Walker Bushs första år. Hur han tar värvning efter Pearl Harbour och blir en av de yngsta piloterna i amerikanska marinen. 1944 skickas han ut att bomba ett mål på ön Chichijima. Under inflygningen fattar flygplanet eld, men George fäller sina bomber och katapulterar ut sig i fallskärm över Stilla havet med sina två kamrater. Båda omkommer, men George plockas upp av en amerikansk ubåt just innan de japanska flygplanen ska anfalla. Det sägs att han aldrig kom över kamraternas död.

Han återvände hem, tog examen på Yale, gifte sig med Barbara och fick sitt första barn, George W.

Hur gammal han var?

22.

(Håll det i bakhuvudet nästa gång din telning undrar, vad ska jag göra med mitt liv?)

Fortsättningen av George H W Bushs liv är minst lika fascinerande, men av motsatt anledning.

När han ger sig in i politiken i början av 60-talet är det ingen kometkarriär som väntar. Snarare en lång rad misslyckanden. Bush stupar ideligen på målsnöret, blir förbigången till toppjobben och får nöja sig med sämre, snudd på förnedrande poster. Men han är en slitvarg och en pliktmänniska. När han blir president har han fyllt 64 år.

Han får bara sitta en period. Bill Clinton flåsar i kulisserna, med saxofonen runt halsen. Ingen vill längre veta av den knarrige, formelle och hygglige Bush. Han höjde skatterna, trots sitt ”read my lips”-löfte, eftersom det behövde göras. Han höll en låg profil när Berlinmuren föll, eftersom han, som den slipade diplomat han var, förstod att det inte var läge för triumfatorisk skadeglädje. Han körde ut Saddam Hussein ur Kuwait, och nöjde sig med det, eftersom han förstod att det är lätt att störta en diktator – men sen då?

Eller som en av hans medarbetare uttrycker det:

– Under åren efteråt frågade alla varför vi inte fortsatte mot Bagdad och avslutade jobbet. Det är det ingen som frågar längre...

Dokumentärserien efterlämnar ett vemod som berör något större än huruvida George den äldre och yngre var ”bra presidenter” eller inte.

Man får en förnimmelse av hur mycket som ryms inom ett långt liv: medgångar och motgångar, käftsmällar och tragedier som måste hanteras och genomlevas. Man inser genom vilket ynkligt titthål vi betraktar våra medmänniskor – och kanske i synnerhet alla som sätts att representera någonting.

Och vilka gör inte det? Där går fastighetsskötaren med sina verktyg skramlande i bältet, där går presidenten med sina finkläder och sitt fikonspråk. Först när de hänger av sig sitt ämbete tycks de bli människor igen.

Kanske är det därför vi aldrig tycks tröttna på att kalla in Carl Bildt och Göran Persson att kommentera aktuella händelser. Sin kunskap och sina erfarenheter har de kvar, men de rör sig fritt och otvunget nu när deras ämbete hänger i malpåsen.

Och vi delar deras befrielse – äntligen slipper vi betrakta dem genom ett mikroperspektiv som vi innerst inne vet är förfelat och förljuget. Vi slipper snöa in på representationskvitton och förflugna bisatser, och står inför ett nytt, hisnande landskap: allt som ryms i en människas liv.

Vemodet kanske beror på att vi så ofta verkar nå den här insikten när det är för sent.

Först när fastighetsskötaren ligger i jorden med sitt verktygsbälte, och presidenten med sina välskötta naglar, hittar vi deras brev som vittnar om allt det där andra. Först då når den oss, berättelsen om dottern Robin som dog i leukemi vid fyra års ålder.

Och så Ed Harris röst på det.

Mest lästa just nu

1) En historia om känslor av Joel Halldorf

2) Livet någon annanstans av Susanna Birgersson

3) Fler dör av krossat hjärta av Lars Åke Augustsson

4) Det finns alltid hopp av Mats Wiklund

5) Revolutionen passerar Stockholm av Emil Uddhammar

NR 3 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...