Recension, Internationell fackbok

Den kluriga uppgiften att klassificera kulörer

Att definiera en färg är en stor utmaning, eftersom vi tenderar att använda samma namn för olika nyanser. Foto: Getty Images

Vad som är blått eller grönt är de flesta överens om, men frågan om färgernas beskrivningar är omstridd. Problemet ligger i att göra dem begripliga.

Sara Kristoffersson

Författare och professor i designhistoria vid Konstfack.

”Varför kan vi inte välja vår egen färg?” protesterar Mr Pink förolämpat när kuppledaren Joe Cabot i Quentin Tarantinos film Reservoir Dogs (1992) delar ut färger som alias till deltagarna inför en juvelkupp. Joe svarar: ”Aldrig. Jag provade en gång, det fungerade inte. Du får fyra killar som slåss om vem som ska vara Mr Black.” Rosa uppfattas med andra ord stereotypt som ofarlig och fragil, larvig och sockersöt. Ibland används färgen i stigmatiserande syfte: fängelser i Arizona har tvingat manliga interner att bära rosa kalsonger och i nazisternas koncentrationsläger märktes homosexuella med trianglar i samma färg.

Annat är det med rött. Länge signalerade färgen makt och rikedom och senare har den förknippats med socialism, men den får oss också att stanna vid trafikljus. Att rött dessutom symboliserar värme, passion och ilska visar sig emellertid inte i ett lackmustest. Betydelserna skapas snarare utanför färgen, det vill säga: i ett samhälleligt sammanhang.

Recenserad bok

True Color. The Strange and Spectatular Quest to Define Color – from Azure to Zinc Pink

Kory stamper

knopf (2026)

Om färgernas många och skiftande innebörder finns mycket skrivet. I praktverk om blått, grönt, rött och svart varvar exempelvis den franske historikern Michel Pastoureau lärt och elegant referenser från heraldik, språklära, religion, konst och populärkultur för att blottlägga olika betydelser längs tidsaxeln. I Kory Stampers bok True Color är ingången till ämnet en helt annan.

Till skillnad från Pastoureau är Stamper inte särskilt intresserad av vad färger symboliserar. I stället riktas ljuset på infrastrukturen bakom de språkliga definitionerna: Hur beskrivs och klassificeras kulörer inom vetenskap, industri och lexikografi? Låter det torrt? Det är det inte. Stamper lyckas förvandla ett till synes hopplöst smalt ämne till en underhållande berättelse, ja rentav en bladvändare. Tricket är att hon låter människorna bakom definitionerna träda fram.

Ordböcker framstår vanligen som objektiva auktoriteter. I själva verket är de resultat av otaliga bedömningar, kompromisser och konflikter. Att sätta ord på världen är svårare än det verkar. Vissa benämningar skapar föga huvudbry. Ett bord definieras som en möbel bestående av en vågrät skiva som bärs upp av ett underrede. Färger är betydligt knepigare. Alla tror sig veta vad rosa är, men få kan beskriva färgen. Att säga ”en kulör som ser rosa ut” leder ingen vart. Och hur skiljs en nyans från en annan?

Berättelsen börjar med att Stamper i sitt arbete som lexikograf snubblar över några förbryllande färgdefinitioner i den legendariska ordboken Webster’s Third New International Dictionary från 1961. En nyans beskrivs som ”blåare än fiesta”. En annan som ”starkare än Sweet William”. Vem låg bakom de egensinniga preciseringarna? Hur hade de kommit till? Nyfikenheten leder henne in i arkiven med riklig dokumentation om varje uppslagsord och utvecklas till en sorts detektivhistoria om stridbara experter, excentriska forskare och frustrerade redaktörer i jakten på ett exakt språk för färger.

Länge är kulörer ungefärliga. Textilier färgas för hand och 1700-talets vävare får inte fram samma nyans från gång till gång. Att säga ”röd” eller ”grön” räcker. Men med industrialiseringen växer kraven på mer precisa beteckningar och standardiseringar. Om en kund beställt tusen meter tyg i en nyans måste textilfabriken kunna producera nästa order i exakt samma kulör. Detsamma gäller trycksaker, läkemedel och livsmedel.

När till exempel margarin i början av 1900-talet börjar säljas i större skala som ett billigare alternativ till smör förväntar sig konsumenterna att produkten är gul. Om pålägget är för blekt eller mörkt ser det mindre aptitligt ut och tillverkare behöver specificera vilken gul nyans margarinet ska ha och se till att den återkommer från sats till sats. Industriell massproduktion kräver kort sagt standardisering och mätbara färger.

Kring förra sekelskiftet är Tyskland världsledande inom forskningen om syntetiska färgämnen och här utvecklas en stor del av terminologin och metodiken som präglar området. USA ligger däremot efter. Trots satsningar på standardisering saknas fortfarande enhetliga mått, och när importen från Tyskland kapas under första världskriget blir beroendet av tysk expertis ännu tydligare.

Det svåra är alltså inte att mäta kulörerna, utan att översätta mätvärden till ett språk som folk förstår och kan använda.

Plötsligt blir det angeläget att bygga upp amerikansk forskning, och på myndigheten National Bureau of Standards (NBS) tar verksamheten med att precisera och klassificera färger fart. Till medarbetarna hör fysikern Irwin Priest, specialist inom kolorimetri, och när Merriam-Webster på 1920-talet inleder arbetet med den andra upplagan av sin stora ordbok är han experten att vända sig till.

Priest må vara en briljant forskare, men visar sig vara helt fel man för jobbet. I korrespondensen som Stamper citerar flitigt framgår att Priests ambition är att fånga färger med matematisk noggrannhet. Gång på gång påminner ordboksförlagets tålmodige redaktör om att definitionerna måste vara begripliga för gemene man. Priest svarar arrogant med ännu mer avancerad terminologi. Ytterst handlar dock konflikten om två olika ideal: å ena sidan vetenskaplig precision, å andra sidan språklig begriplighet.

När samarbetet havererar tar forskaren Isaac Hahn Godlove – bokens egentliga huvudperson – över, och 1934 ges den andra upplagan av ordboken ut. Arbetet med färgdefinitionerna är dock långt ifrån avslutat, och i samband med att Webster’s Third New International Dictionary börjar planeras kallas Godlove tillbaka. Och det är nu definitionerna som Stamper långt senare fascineras av tar form. För Godlove räcker det inte med att en färg motsvarar sitt namn på ett ungefär. Om kulören ska platsa i ordboken måste den kunna definieras med precision.

Ett talande exempel är hur han brottas med beteckningen ”turquoise green”. Godlove samlar in ett tjugotal olika färgprover som alla bär samma namn, men när han börjar mäta kulörerna visar det sig att de inte alls är identiska. I det så kallade Munsellsystemet får varje färg en exakt beteckning som anger kulör, ljushet och färgstyrka. Ingen går dock in i en affär och ber om 5BG 6/8. Det svåra är alltså inte att mäta kulörerna, utan att översätta mätvärden till ett språk som folk förstår och kan använda.

Problemet är också att människor använder samma namn för olika nyanser, och Godlove måste avgöra var gränserna går. Är färgerna tillräckligt lika för att få plats inom samma beteckning? Hur stor variation kan ett namn som ”turquoise green” egentligen rymma innan det förlorar sin mening? Ju längre Stampers berättelse fortskrider, desto mer framstår den perfekta färgdefinitionen som en hägring.

Visst utvecklar Godlove ett imponerande system av definitioner. Varje försök ger dock upphov till nya gränsfall och nya osäkerheter, och Stamper skildrar forskarens envetna strävan med fascination och ömsint ironi. Hon beundrar uthålligheten, men uppmärksammar också det komiska i försöken att skapa ordning i något som ständigt glider undan. Samtidigt blottläggs spänningen i vardagsspråkets flytande beteckningar och vetenskapens strävan efter precision.

Godlove får aldrig se projektet fullbordas. Efter hans död tar hustrun Margaret över arbetet och sedermera hjälper forskaren Dorothy Nickerson till med att färdigställa Websters tredje upplaga med omkring 3 000 färgdefinitioner.

Omfattande ordböcker bygger på ett myller av forskare, redaktörer och assistenter. Arbetet är minutiöst, med krav på en närmast absurd detaljnivå, och i Stampers skildring framstår Websters tredje upplaga nästan som ett monument över 1900-talets tilltro till vetenskap och expertkunskap. I förlängningen handlar boken därför långt ifrån bara om färger, utan snarare om den moderna drömmen om att beskriva, mäta och ordna världen genom definitioner och system.

Kanske är det inte heller en slump att just Webster’s Third står i centrum. När ordboken gavs ut blev den omdebatterad för att beskriva språket som det faktiskt används, snarare än att tala om hur det borde användas. Men det är en annan historia.

Upptäck Axess Digital i 3 månader utan kostnad

Allt innehåll. Alltid nära till hands.

  • Full tillgång till allt innehåll på axess.se.
  • Tillgång till vårt magasinarkiv
  • Nyhetsbrev direkt till din inbox
Se alla våra erbjudanden

Läs vidare inom Recension