VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Vit makt

Av Tor Billgren

Kapstadens operahus ligger på DF Malan Street. Mitt i affärsdistriktet ligger Hans Strijdom Avenue, och i utkanten av stan ligger Hendrik Verwoerd Drive.

Tre gator som fortfarande är uppkallade efter de tre första apartheidpremiärministrarna: Malan, som tog National Party (NP) till regeringsställning 1948, Strijdom, som i klartext slog fast att apartheid handlade om baasskap, det vill säga: vit överhöghet. Och så Verwoerd: Ideologen. Filosofen. Geniet. Sedan kom John Vorster 1966, P W Botha 1979, och så slutligen F W de Klerk 1989. Dystra män i mörka kostymer och små hattar som blev symboler för ett av 1900-talets mest avskydda politiska system.

Historikern och statsvetaren Hermann Giliomees senaste bok The Last Afrikaner Leaders handlar om dessa ledare, från och med Verwoerd, som blev minister för native affairs 1950 och premiärminister 1958. För att visa att det även fanns politiker med sunda idéer bland boerna (som jag hädanefter kallar de vita, afrikaanstalande ättlingarna till de europeiska nybyggarna på Afrikas sydspets), har han även inkluderat den liberale politikern Frederik Van Zyl Slabbert i boken. Denne var parlamentsledamot för ett litet apartheidkritiskt parti 1974–86, och tog också viktiga och tidiga initiativ för att skapa kanaler mellan boerintelligentian och befrielserörelser som Inkatha och ANC.

Giliomee vill framförallt lyfta fram betydelsen av ledarskap och personligheter. Att historien inte styrs av abstrakta krafter, utan av enskilda personers ambitioner. Detta blir särskilt tydligt i kapitlen som handlar om Hendrik Verwoerd, som brukar kallas ”apartheids arkitekt”. Och det är ett till stor del korrekt epitet – men det är förstås viktigt att komma ihåg att rasdiskriminering och föreställningar om vit överhöghet inte var något som uppfanns 1948. När de mer formaliserade raslagarna infördes i Sydafrika var det till stor del efter amerikansk modell. Det var ju först 1964 som USA antog sin Civil Rights Act. Sydafrika var med andra ord i gott sällskap fram till dess.

Vad Verwoerd gjorde var att han klädde diskrimineringen i vetenskapliga termer. Han hade en bakgrund som stjärnakademiker i Stellenbosch (psykologi och sociologi), och byggde upp ett tankesystem kring apartheid som gjorde det försvarbart med något som liknade vetenskapliga och filosofiska argument. Detta var mycket välkommet inom den vita intelligentian. Plötsligt handlade systemet inte längre om rasism, utan om rationalitet.

Huvudmålet med apartheid var att bevara boernas egendomar, språk och självständighet – en strävan som kan spåras tillbaka till 1830-talet, då många av dem lämnade kapkolonin med sina oxkärror och drog inåt landet för att slippa britternas styre. Det anglo-boerska kriget 1899–1902 handlade också om detta. Eftersom de vita var i minoritet, var det centralt att hålla de stora folkgrupperna utanför det demokratiska systemet. Syftet med Sydafrikas politik fram till 1994 var således att genom krumbukter, lagar och våld undvika ett majoritetsstyre.

Verwoerds stora plan, ”Grand Apartheid”, innebar att de svarta skulle leva i olika reservat, så kallade hemländer, beroende på ursprung. Den största folkgruppen zulu skulle leva i KwaZulu, xhosafolket i Transkei och Ciskei, och så vidare. Det långsiktiga målet var att dessa länder skulle bli självständiga stater, och Verwoerd underströk att de svarta i sina hemländer skulle åtnjuta fullständiga medborgerliga rättigheter. Där skulle de kunna äga land, göra karriär och bekläda mäktiga positioner. Det är alltså samma förljugna ”separate but equal”-principer som kännetecknade rasdiskrimineringens USA och som fortfarande kan dyka upp hos nationalistiska partier i form av etnopluralism.

Verwoerd genomförde sin politik med en järnhård vilja, som han kombinerande med karisma och vittomtalad intelligens. En som han lyckades charma var Dag Hammarskjöld, som i början av 1960-talet uttryckte ett uppriktigt intresse för Verwoerds alternativ till integration som lösning på Sydafrikas problem.

Verwoerd knivmördades 1966, och den buttre juristen John Vorster blev premiärminister. Hermann Giliomee benämner lakoniskt hans tid vid makten som ”förlorade år”. Det var han som 1970 införde lagen som drog in de sydafrikanska medborgarskapen från svarta folkgrupper om deras påstådda hemländer accepterade självständighet. Detta skedde i Transkei 1976, och under de kommande åren i ytterligare tre hemländer. Miljontals svarta blev främlingar i det ”vita Sydafrika” – även om de hade levt där i många generationer. Målet med detta var att göra de vita till majoritet i Sydafrika.

1973 förklarade FN att apartheid var ett brott mot mänskligheten, och 1979 tvingades Vorster avgå efter en propagandaskandal. Hans försvarsminister P W Botha tog över premiärministerposten, som han 1984 omformade till ett mäktigt presidentämbete.

Botha associeras oftast med 1980-talets polisvåld, men han genomförde också omfattande reformer. Han avskaffade, till exempel, lagarna mot sex och äktenskap över rasgränserna (en reform som statskyrkan vägrade ställa sig bakom), skapade en kammare i parlamentet för de färgade och indiska befolkningsgrupperna (inga svarta dock), och tillät svarta att organisera sig fackligt.

Ändå rasade protesterna. Ändå brann kåkstäderna. Ändå klagade de svartas organisationer. Istället för att skapa stabilitet, orsakade reformerna ökat missnöje. För, som Hermann Giliomee skriver, ”varje reformåtgärd blev en smärtsam påminnelse om apartheids realiteter och statens klassificering av medborgarna i obligatoriska grupper”. Han beskriver hur den liberale Frederik Van Zyl Slabbert gång på gång försökte få parlamentet att förstå att så länge systemet baserades på grupper som människor tvingades in i, skulle det aldrig accepteras.

I augusti 1989 tvingades Botha att avgå efter en stroke och F W de Klerk blev president. Den 2 februari 1990 höll han sitt historiska tal i parlamentet, där han lyfte förbudet mot ANC och andra befrielseorganisationer, och kungjorde den förestående frigivningen av Nelson Mandela.

Apartheidsystemet hade nått sin slutstation. Men varför och hur? En lång rad faktorer samverkade. En av de viktigaste, enligt Hermann Giliomee, var att den svarta befolkningen hade ökat i antal på ett oväntat sätt. De demografiska uppskattningar som Verwoerd hade byggt upp sin utopi kring var orealistiska fantasisiffror.

Viktiga beståndsdelar i systemet hade luckrats upp under en lång tid. Ett exempel på detta var att kvalificerade arbeten enligt lag var reserverade för vita, men den ekonomiska uppgången på 1960- och 1970-talen gjorde att de vita helt enkelt inte räckte till. Det var nödvändigt att släppa in svarta och färgade i de kvalificerade yrkena, vilket i sin tur ledde till att lönegapet mellan grupperna minskade drastiskt.

Omvärldens sanktioner spelade också en viss roll, men när handeln med Europa och USA avtog, ökade den istället med Asien. Ett tungt slag var det dock när den amerikanska banken Chase Manhattan begärde återbetalning av Sydafrikas lån 1985. Rent ekonomiskt hade regimen dock kunnat fortsätta att hålla stånd i ett tiotal år – men kostnaden i blod skulle ha blivit alltför hög.

Landet hade nämligen befunnit sig i undantagstillstånd sedan 1986 på grund av det revolutionära våld som ANC släppt lös i kåkstäderna. Detta våld syftade bara delvis till att försvaga regeringen; det handlade också om att bekämpa andra befrielserörelser som Inkatha. I början av 1990-talet hade denna maktkamp och blodiga kedja av vedergällningar eskalerat till ett lågintensivt inbördeskrig i vissa delar av landet. I somliga fall provocerades våldsaktioner fram av frifräsande element ur säkerhetstjänsten, som ville skapa hinder på vägen mot demokrati.

Samtidigt hade regeringen hållit hemliga samtal med Mandela och ANC-företrädare sedan 1985. När så Berlinmuren föll i november 1989 öppnade sig ett ”möjlighetens fönster” för de Klerk. Farhågorna att ANC skulle införa socialism och köra landet i botten, som flera andra befrielserörelser hade gjort i nyligen självständiga stater i Afrika, hade avtagit i och med att Sovjetunionen, som var ANC:s främsta ekonomiska, ideologiska och militära sponsor, själv stod i begrepp att rämna.

Det var de Klerk som var huvudkraften bakom denna utveckling i regeringen, men anledningen till det var ingalunda att han brann för majoritetsstyre, tvärtom. In i det sista trodde han att det skulle vara möjligt att förhandla fram en modell där alla folkgrupperna var representerade i de styrande församlingarna. Men Mandela var en listigare och på alla vis bättre ledare – och han hade dessutom moralen och världen på sin sida.

Genom att berätta historien om apartheids uppgång och fall helt ur den vita maktelitens perspektiv fyller Hermann Giliomee en betydande lucka i litteraturen om Sydafrika, som i regel är besatt av offerperspektivet och ANC. Bara förra året utkom tre böcker om Nelson Mandela på svenska, men i den här är han mest en bifigur som uppträder i slutet under förhandlingarna om riktlinjerna för det nya Sydafrika 1990–94.

Giliomee skriver om dem som kan betraktas vara förövarna. Av någon anledning är det rätt ont om sådana berättelser – trots att de ger så mycket mer. För det är inte empatiska frosserier i offrens lidande som gör oss visa av historien. Vill vi lära oss något på riktigt, gör vi klokast i att sätta oss in i och förstå mekanismerna hos förtryckaren.

Mest lästa just nu

1) Dumskallarnas sammansvärjning av Håkan Tribell

2) En känsla av någon av Fredrik Johansson

3) Ängsligt mellan raderna av Olle Lidbom

4) Inte lika roligt längre av Dan Korn

5) Socialism som evangelium av Annika Borg

NR 8 2013

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...