sedan flera år brukar jag resa med vänner i österled under ledning av den mångkunniga Margareta Attius Sohlman, docent i slaviska språk, ordförande i Svenska humanistiska förbundet samt kännare av rysk konst och kulturhistoria. Hon har planerat resrutten, rekommenderat oss böcker att studera, föreläst för oss, även i de mest skramlande bussar. Andra resenärer, de flesta akademiker, har bidragit med kommentarer och diskussionsinlägg. Varje resa blir på så vis en studiecirkel eller kanske rentav ett platonskt symposium i Humanistiska förbundets anda.

Därför tackade jag genast ja när Margareta föreslog att vi i år skulle färdas ”i Pusjkins fotspår”. Fast jag skall erkänna att jag ändå kände en viss tveksamhet. Varför just Alexander Pusjkin (1799–1837)? Var han inte, strängt tag...