Akademien och den politiska naiviteten
Sammanhanget mellan lära och liv, mellan det skapade verket och dess skapare, är ett ämne som med jämna mellanrum tränger sig på oss. Av en skribent som vi anser betydande väntar vi oss ett gott omdöme, bland annat därför att motsatsen försätter oss själva i en kinkig situation. Nobelpristagaren, före detta SS-mannen Günter Grass’ senaste fadäs är bara ett av flera klavertramp – nu sist manifesterat genom en antisemitisk dikt i Süddeutsche Zeitung och likställandet av Israel med östtyska Stasi.
Bland de skribenter som jag hade att göra med i samband med en rad Nobelprisavgöranden finns flera som på olika sätt liknar Grass. En av dem var Pablo Neruda.
Det var då för drygt fyrtio år sedan välkänt att denne berömde chilenare mycket gärna ville ha Nobelpriset. Hans kandidatur hörde jämte Graham Greenes till de årligt återkommande och ackompanjerades varje gång av omvärldens beskärmelser och förebråelser. ”Too great for the Nobel Prize” var en vändning som man då och då mötte. Han var vid den tiden, omkring 1970, sextiosex år. Från en relativt stillsam början hade hans produktion flödat allt ymnigare och hade nu nått ett crescendo som var häpnadsväckande: en världspoesi som svällde över alla bräddar och som i sina stora stunder var betvingande. Från flera håll framhölls det skandalösa i att han så länge blivit förbigången. Ett par gånger hade ett falskt rykte varit ute och löpt, ett tidigare år hade han en hel kväll firats som den utvalde, vid en högtidsmiddag i Tyskland tror jag det var, tills dementin nådde fram på nattkröken.
Fallet Neruda illustrerar en svårighet som legat tung över en rad Nobelprisval och som naturligtvis gör sig gällande över hela fältet: Det handlar delvis om glappet mellan diktaren som skriver och dikten som skrivits, men framför allt om hur litteraturen kan ställas i tjänst hos minst sagt oheliga intressen. I den ena vågskålen en ideologi som gått vilse och resulterat i hyllningar till mänsklighetens förgörare, i den andra mycket stora litterära förtjänster, ibland till och med av verkligt humanitärt värde. Kopplingen upprepas i märkliga varianter från tid till tid, både bland dem som utvalts och bland dem som förskjutits, Knut Hamsun, Ezra Pound, Louis-Ferdinand Céline, José Saramago, Harold Pinter – Neruda har haft många föregångare och har fått många efterföljare. Bland dem finns bedrägliga eller svaga pristagare – typ Michail Sjolochov eller Elfriede Jelinek. De är heller inte ointressanta.
Neruda kom ur mycket enkla förhållanden, han föddes 1904 i en liten stad i Chile, som son till en lokförare. Modern dog då han var en månad gammal. Hans livsresa förde honom till alla delar av världen, han blev sitt lands och sin kontinents litterära ledargestalt, han tvangs hålla sig gömd i eget land, blev landsflyktig, jagad, upphöjd och hyllad. Hans livsslut var tragiskt.
Växlingarna i hans biografi finns också i hans poesi, den var först inåtvänd och kryptisk, bland sitt sekels dunklaste, blev sedan demonstrativt utåtvänd, ett socialt och politiskt instrument, nu aggressivt vänt mot hans tidigare hållning. Denna vågrörelse fortsatte länge, den verkade tidvis direkt självmotsägande, tills den omsider stillnade, i en hyllning till livets och världens elementära ting och värden, natur och vardag, fåglar, växter och stenar.
Jag var mera fängslad av Nerudas hermetiska poesi än av hans vulkanisk-geografiska stordikter. Debutboken Crepusculario och den snart följande Veinte Poemas de amor y una canción desesperada, Tjugu kärleksdikter och en förtvivlans sång, gjorde ett mäktigt intryck på samtiden, den har tryckts i millioner exemplar och har kallats ”den aldrig tystnade gitarren”. Nya melodier improviseras ständigt till dikterna som sjungs på värdshusen och omkring haciendornas eldar om kvällen, det har blivit en anonym poesi som de flesta inte en gång känner författaren till. Mot en bakgrund av tungsinne spänner de över ett stort känsloregister. Stämningen är på en gång längtande och desillusionerad, ofta är det tvåsamhetens kamp mot den tidigare ensamheten som skildras, men lika ofta söker sig mannen genom lidelsen djupare in i ensamheten, söker smaka den bittrare och fullare i kärleksupplevelsen. Det är en verklighet i uppbrott, ett landskap på flykt mot det surrealistiska, mot allt rörligare kulisser, mot förvandling och förblandning. Flera dikter erinrar om Erik Lindegrens kärlekslyrik, och jag undrar om inte den svenska skalden med behållning läst Neruda.
Den inåtvända poesin fortsattes i tre samlingar, alla med namnet Residencia en la tierra, Vistelse på jorden, här råder den totala isolationen, ett stadium då verklighetens arkitektur demolerats, där största oreda råder och logikens kategorier upphört att fungera. I detta väldiga magasin med dess lugubra villervalla av inventarier griper diktaren liksom på måfå tag i de ting han trevande i skymningen faller över. Upplevelsen av tillvarons artificiella och mekaniska karaktär innesluter också honom själv. ”Sucede que me canto de ser hombre”, ”Det händer att jag tröttnar på att vara människa” börjar en av dikterna. ” [—] och fortsätter: ”i förtid blek och med pannan fårad, och med vild änklingssorg för varje livets dag, ack, för varje ljud som jag darrande tar till mig, har jag samma frånvarande törst och samma kalla feber, ett inre öra som föds, en indirekt ångest, som om rövare och spöken närmade sig”.
Jämförd med den ”geografiska” miljö som snart öppnar sig i Nerudas poesi, de oceaner, orkaner, berg, vindar och stora landskap som blir synliga är detta onekligen en innestängd lokal. Det yttre kommer snart att rusta sig mot det inre, dörrarna kommer att slås upp på vid gavel, den drömförsjunkne och marridne stiger ut i världen, utsvulten på ordnad verklighet, besluten att efter ungdomens antiliv och antidikt leva och skriva rättframt.
Då jag blev ombedd att teckna konturerna av Nerudas verk var jag tveksam om jag skulle ta upp hans politiska förlöpningar. Jag beslöt att göra det, eftersom de var oskiljaktiga från den konstnärliga värld han framställde. Jag fruktade att en sådan tydlighet kunde såra somliga av mina fåtaliga läsare, men jag hade inget annat alternativ. I gengäld sökte jag göra helheten i hans insats rättvisa. Ett problem var att några av de svårare förvillelserna fanns i det verk av Neruda som av många ansågs som hans främsta, nämligen Canto General.
I Nobelprisdiskussionen intog denna väldiga skapelse en central ställning. Den 600-sidiga diktcykeln som han skapade gömd i hemlandet och efterspanad av myndigheterna, består av femton sångkretsar och 250 enskilda dikter. Den utkom först i Mexico 1950. Med någon förenkling kan man kalla den ett historiskt epos med naturlyriska mellanspel. Kontinentens öden är skildrade, i de tidigare skedena med stor poetisk kraft och skönhet. Småningom, ju närmare vi kommer nutiden, desto tydligare gör sig Nerudas politiska sympatier och antipatier gällande. Hatet till USA år lika oförställt som hyllningarna till Sovjetunionen. Nionde sången ”Que despierte el leñador”, ”Timmerhuggare vakna!” (titeln anspelar på Abraham Lincoln som åkallas) renderade författaren Stalins världsfredspris. Här knyts den sydamerikanska kontinentens frihetskamp samman med frihetens öden i den övriga världen, med svepande bilder från Nordamerika och Europa, enkannerligen Sovjetunionen. I detta panorama får vi närbilder av fredens och ofredens, godhetens och ondskans främsta tillgångar. USA är Jeffersons, Whitmans, Poes och Chaplins land, men också Marshalls, Hearsts, Vandenbergs och Babbits land. Så går blicken till Sovjet, en syntes av det goda livet, en sträng idyll skuggad av krigets minnen. Här är Molotov och Vorosjilov och generalerna, ”fasta som snöklädda ekskogar. Ingen av dem har palats […] ingen av dem har tvåhundra kostymer, och i tre rum i det gamla Kreml lever en man vid namn Josef Stalin. Sent släcks ljuset i hans rum”.
Det var inte lätt för Akademien att svälja det här. Till råga på allt hade Neruda också utgivit den poetiska dagbok han skrev under exilen, denna exil som samtidigt var en världsomfattande propagandaresa. Dagboken hette Las uvas y el viento, Druvorna och vinden, och visar hans obegränsade resurser av känslans och intellektets naivitet. Läsaren av den kan inte alltid behålla det avsedda allvaret, men lika ofta försjunker han i betraktelser över hur en så stor godtrogenhet kan vara möjlig hos en person av Nerudas mått. Det tjugonde avsnittet heter ”El Ángel del Comité Central” och handlar om den skyddsängel som diktaren menar har hållit sin hand över honom genom livet. Det visar sig att denna ängel har sitt högkvarter i Centralkommittén i Moskva. Den längsta dikten ”En su muerte” berättar om det bedövande slag som träffar skalden vid Stalins död, hur flaggan på Isla Negra går upp på halv stång. Dikten överbjuder de sovjetiska hyllningskörerna i röststyrka. ”Stalinister! Vi bär detta namn med stolthet. Stalinister. Detta är vår tids hierarki.”
Från Moskva fortsatte Neruda genom Rumänien, Tjeckoslovakien, Ungern, Östtyskland, Polen, iakttog dagens trägna arbete med broar, vägar, vattenleder, åkerbruk och industri, for så vidare till Kina där han deltog i en defilering för Mao och skildrade den långa marschen.
Den här vilsegången var inte upplyftande, men dess bakgrund får inte glömmas. Kampen för en elementär rättvisa och drägliga livsvillkor för Sydamerikas människor har ofta förts i kommunismens tecken, andra alternativ har sällan funnits. ”Canto General” skrevs av en flykting som förjagats av landets regim. Denna regim hade kommit till makten med kommunisternas stöd, och dessa ingick i regeringen. Chile hade motvilligt förklarat axelmakterna krig, och Sovjet hade starka sympatier hos folket. Men efter det stora krigets slut blev det ryska greppet om Centraleuropa hårdare, och kommunistpartiet till vilket Neruda hörde blev olagligt i Chile. I juli 1947 utbröt en stor gruvarbetarstrejk i Lota och Coronel, nära skaldens födelsetrakter. Neruda hade tagit sig an salpetergruvornas utarmade folk, och de hälsade hans återkomst till hemlandet med en jätteskrift i vita bokstäver i ökensanden: ”Bienvenido Neruda!” Den kunde läsas av människor i flygplan tio tusen meter uppe i rymden.
Presidenten förklarade strejken inspirerad av Sovjet, och undantagstillstånd proklamerades. Neruda lät i en venezolansk tidning publicera en protest mot USA som sades kontrollera Chiles ekonomiska liv. Det var inte helt osant. Uppropet gav återskall i hela Sydamerika. Men presidenten krävde att Neruda skulle ställas inför domstol, ”por injuria y calumnia”. Man beslöt verkställa häktningen. Neruda gick under jorden, anlade skägg och glasögon och höll sig dold i skogarna bland Kordiljärerna och i Valparaíso.
I striden mot en grundfast etablerad feodalstruktur som konsoliderats genom USA:s ekonomiska intressen har det upplevts som en nödvändighet att kunna appellera till det land, det samhälle där kommunismen segrat och haft makten länge. Denna fadersbindning har sina tragiska och patetiska inslag. Det stora landet där långt bortom haven måste kunna upplevas som den absoluta kontrasten till huvudfienden USA. Okunnigheten spelade här en avgörande roll, de felsyner som avlägsenheten skapade. Med resterna av legenderna från revolutionens tidiga skede byggde man bilden av det nuvarande Sovjetunionen och man lät friheten, jämlikheten och broderskapet ha sin hemvist där. Sovjets segrar och offer i kriget mot Hitler försonade med allt. Man gjorde sig döv för alla onda tecken, helt enkelt därför att man måste.
För Neruda som varken kunde leva eller dikta med reservationer fanns det ingen annan utväg än att helt acceptera alla länder och alla system som stod på den sida han själv valt. Jag talade ofta med Artur Lundkvist om det här dilemmat, han var bekymrad men hade naturligtvis mycket lättare att överse med klavertrampen, särskilt som han själv gjort några stycken i samma genre, och han framhöll att Neruda, visserligen i grevens tid, hade upptäckt och beklagat sina hyllningar. I min översikt över hans verk (den ligger fortfarande i Akademiens garderob) tryckte jag starkt på den inåtvända, ibland surrealistiska delen av detta livsverk, jag illustrerade den med talrika tolkningar.
Popular
Douglas Murrays nya bok – saklig och upprörd
I sin nya bok skildrar journalisten Douglas Murray Hamas brutala attack mot Israel den 7 oktober 2023, men också det internationella gensvar som följt – ett gensvar som avslöjar en oroande blindhet för antisemitism.
En annan komplikation trängde sig in på oss, som påbröd på allt annat: ryktet att Neruda 1940 skulle ha varit invecklad i mordet på Leon Trotskij i Mexiko! Det var med all säkerhet en lögnhistoria men det bidrog ändå till att räkenskapen inför Nobelpriset blev så krånglig.
Men så gick ändå 1971 års Nobelpris till Neftalí Ricardo Reyes y Basoalto, med författarnamnet Pablo Neruda, ”för en poesi som med verkan av en naturkraft levandegör en världsdels öden och drömmar”. Pristagaren sade sig vara ”överraskad” och kanske var det verkligen så, efter så lång väntan. Han var då chilensk ambassadör i Frankrike. Han kom till Stockholm och tog emot priset. Hans nära vän socialisten Salvador Allende satt då vid makten som Chiles president. Nobelprisvinnaren hade en kort tid tävlat med Allende om presidenturen men hade dragit sig tillbaka då tanken var alltför orealistisk.
Jag träffade Neruda några gånger vid detta tillfälle och frågade honom vad han menade om den närmaste framtiden. Han svarade med att med sin ljusa vackra halvsjungande röst tala om naturen och fåglarna i sitt liv och sin poesi. Allt såg vackert och ståtligt ut, och han var full av tillförsikt, eller låtsades i varje fall vara det.
Men vid horisonten skymtade svarta moln. De skulle snart urladda sig.
Salvador Allende hade fört in sitt land i en blindgata och försatt det i en ekonomiskt omöjlig situation, med ockupationer och expropiationer. Att en fredlig framtid skulle kunna skapas utifrån så förhastade ingrepp föreföll föga troligt. Men bakslaget blev långt svårare än man kunde ana. I september 1973 fick Augusto Pinochet valet mellan att stödja eller störta Allende. Han valde det senare alternativet, tog makten, avrättade och lät tusentals människor försvinna. Allende dödades under revoltens första dagar, den 11 september. Då var Neruda dödssjuk och han följde sin vän några dagar senare.