Att ”beskriva och analysera det kollegiala beslutsfattandet vid lärosätena” ingår i uppdraget till en utredare som regeringen tillsatte i maj 2014. Kollegialitet sammankopplas således med beslutsfattande. Kollegialitet vid lärosäten har dock en bredare innebörd. Men det handlar inte om att man håller varandra om ryggen. Vid universitet och högskolor avser kollegialitet att forskare och lärare ses som kolleger (peers) med grund i sin vetenskapliga kunskap och sitt ansvar inför denna och inför varandra.

Sådan akademisk kollegialitet är global. Den är överordnad kollegialitet inom länder och inom organisationer som enskilda universitet. Men den anrika globala kollegialiteten ställer till problem när dess förhållningssätt konfronteras med moderna managementidéer där lärosätena ses som hierarkiskt styrda organisationer där kolleger vid andra lärosäten av ledningen istället kan ses som konkurrenter.

Akademiska lärosäten ska ge studenter möjlighet att utbilda sig för arbetslivet i samhället. Men dessutom ska de akademiska lärarna genom sin forskning bland annat kritiskt granska detta samhälle. De ska bygga sin verksamhet på ett vetenskapligt förhållningssätt som definieras av insikter och metoder som utvecklats av akademiska föregångare men även frigöra sig från begränsningar i etablerade synsätt. Och samtidigt som de ska bedriva sin verksamhet i ordnade och effektiva former ska de värja sig mot styrning från utomvetenskapliga intressen, oavsett om dessa uppträder i form av dogmatiker, finansiärer, politiker eller rektorer. Kollegialiteten gör det möjligt att hantera dessa paradoxer.

Vetenskapligt utbildade lärare vid lärosäten runt om i världen är kolleger med varandra inom de discipliner där de har sin kompetens. På så sätt utvecklas kunskap genom arbetssätt som överskrider institutionella, nationella och kulturella gränser. Vetenskaplig publicering riktar sig till ämneskolleger i hela världen. Vetenskapliga konferenser utgör arenor för kollegial information, granskning och inspiration. Kollegialitet är inte en alternativ styrform för universitet och högskolor utan kärnan för deras verksamhet

Även inom varje lärosäte är akademisk kollegialitet grunden för undervisning och forskning. Kollegialiteten bygger på respekt för kompetensen hos professorer och andra disputerade lärare.

I en kollegial kultur utövas ledarskap av alla kolleger även om vissa roller är formaliserade, till exempel ämnesföreträdare, seminarieledare, projektledare. Det kollegiala förhållningssättet i form av icke formaliserad kollegial styrning inom lärosätena återspeglar medlemskapet i den globala kretsen av kolleger. Kollegial fackgranskning utgör en grundbult i akademiska seminarier, vid rekryteringar, anslagsansökningar, kvalitetsgranskning och inför publicering i vetenskapliga facktidskrifter.

Lärosätena har traditionellt följt en meritokratiskt baserad kollegialitetsprincip enligt regeln primus inter pares: kollegerna väljer en meriterad kollega till prefekt för institution, till dekan för fakultet eller till rektor för lärosäte för en avgränsad tidsperiod. Efter sin mandatperiod har de återgått till sin tidigare befattning som medlemmar i lärarkollegiet vid lärosätet. Det förslag som nu finns att rektorer ska förses med avgångsvederlag eftersom de inte har en anställning att återgå till är ett tecken på hur kollegialitetsprincipen frångås.

På ett universitet har det viktigaste kollegiala organet varit fakultetsnämnden där företrädare för de discipliner som ingår i fakulteten samlas. Fakultetsnämnderna har vanligen haft både vetenskapligt och administrativt ansvar, och balansen mellan dessa uppgifter har varit olika beroende på traditioner och synsätt vid olika lärosäten.

Vi ser nu hur den inre organisationen på många lärosäten förändrats på ett sätt som försvagat möjligheterna till kollegialt inflytande. Istället har den administrativa hierarkin förstärkts. Principen om verksamhet baserad på vetenskaplig grund urholkas.

Det akademiska systemets tillväxt har ökat kraven på administrativ styrning. Det innebär en administrativ ledningshierarki med universitetets styrelse i toppen, därunder centrala ledningsgrupper och administrativa organ på fakultets-, institutions- och avdelningsnivå eller motsvarande. Där ingår bland annat myndighetsutövande inom ramen för statlig förvaltning, verksamhetsplanering, personal- och ekonomiadministration. På senare tid har också strategisk planering blivit en växande uppgift inom den administrativa styrningen. Sådant som brukat höra till den kollegiala strukturen, till exempel att välja forskningsområden, har förts över från de ämneskunniga till de administrativa beslutsfattarna. Administrationen ska stödja men inte styra.

Både den kollegiala styrformen och det hjälpmedel som administrativ styrning ska utgöra har sina problem. Kollegial styrning kan bli utvecklingshämmande genom betoning av gruppintressen. Krav på att alla ska vara överens kan sätta stopp för förändringar. Kompromisser kan blockera förnyelse. Den meritbaserade maktordningen som kan finnas i kollegiala organ återspeglar inte alltid den reella kompetensen i varje ärende. Ryggdunkarkollegialitet är tyvärr inte ovanlig.

Reformen genom vilken professorskompetenta lektorer kunnat befordras till professorer har kritiserats för att interna favoriseringar skulle fälla avgöranden i sådana fall på bekostnad av kvalitet och förnyelse. Den risken har ökat genom att många lärosäten infört en regel att sådan befordran enbart är en möjlighet och inte som tidigare en rättighet. I debatten har föreslagits att sådan inavel ska motverkas genom att inte ge möjlighet till befordran för personer som saknar erfarenhet från andra lärosäten än det egna. Det är ett bra förslag, men det måste kompletteras med att samma regel ska gälla även för professorer som anställs på utlysta tjänster, där internrekryteringen likaledes är stor.

Genom krav på större öppenhet och utveckling av de kollegiala formerna för utseende av peers vid tillsättningsärenden bör ryggdunkarkollegialiteten motverkas till förmån för reell akademisk kollegialitet.

Utfallet av den ökade ”autonomi” som lärosätena fick för några år sedan har blivit minskad akademisk frihet genom att den administrativa ledningens ställning har stärkts på bekostnad av det kollegiala inflytandet. Lärosätena tenderar att skötas som om de vore vilka myndigheter som helst. En fundamental skillnad är dock att det i lärosäten finns lärarkårer som ingår i kollegiala kollektiv som är större än lärosätena.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Ett exempel på hur den lärosätesövergripande kollegialiteten pressas tillbaka är förslaget från de flesta lärosätenas rektorer att kvalitetskontrollen för högre utbildning ska överföras från UKÄ och dess paneler av riksrekryterade ämnesexperter (kolleger) till lärosätenas administrativa hierarkier. Förslaget kommer från rektorerna som ingår i den administrativa hierarkin, inte från de kollegiala strukturer som utgör lärosätena. Det vore kanske inte så mycket att bekymra sig om ifall nu rektorerna i allmänhet vore primus inter pares och medlemmar i sina lärosätens kollegier. Men en del av dem är externrekryterade och saknar lärartjänst vid de lärosäten som de är satta att leda. En del rektorer är inte professorskompetenta. Den akademiska legitimiteten blir svag för den som leder ett lärosäte som secundus inter primos, och viljan blir då svag att gynna inflytandet från kollegier som vederbörande inte kan tillhöra själv.

Om rektorn för ett lärosäte åter skulle rekryteras bland lärosätets professorer återupprättas såväl rektorslegitimiteten som den inre kollegialiteten. Om dessutom ett nytt villkor för professorsanställning – oavsett genom befordran eller utlysning – ska vara tidigare anställning vid åtminstone ett annat lärosäte, forskningsinstitut eller liknande undviks också risken för rektorer med avsaknad av erfarenhet av annan miljö än det egna lärosätet, trots att internrekrytering av rektorer bör vara huvudregeln.

En rektor är inte en generaldirektör med en position byggd på hierarkisk auktoritet. De nationella och globala kollegiala strukturerna måste vara överordnade enskilda lärosätens administrativa ledning. I den meningen är även varje disputerad lärare överordnad sin rektor.

Lars Hallén och Ingemund Hägg är emeritusprofessorer i företagsekonomi.