Bo var Bo Strömstedt, chefredaktör i Expressen där jag tidigare arbetat. Bo, som med jämna mellanrum iscensatte folkstormar och avsatte statsråd, skulle säkert komma på en lösning. Och med lösning tänkte jag mig ett ekonomiskt bidrag. Detta hände sig nämligen vid den tiden när Expressen badade i pengar och journalistik var ett statusjobb.

Jag ringde Bo.

Bo svarade kort men vänligt: bjud Åke Ahrsjö på kräftor.

– Åke gillar kräftor, förtydligade Bo.

Åke Ahrsjö var verkställande direktör på Expressen. För att parafrasera min gamle chef kan man säga att Bo stod för bokstäverna och Åke för siffrorna och att ekvationen varje dag gick ut på ett alldeles förbluffande vis.

Kort därefter satt jag och min styrelseordförande på restaurang Eriks. Framför oss dignade de klarröda kräftorna. Bredvid mig sög Åke Ahrsjö intensivt på klo efter klo. Bo hade, tänkte jag, som vanligt rätt.

Stämningen var hög och det var dags att ta tillfället i akt. Jag började i försiktigt inlindade ordalag lägga fram mitt ärende men blev bryskt avbruten.

– Ja, jag vet vad det gäller. Hur mycket handlade det om?

Med slutna ögon nämnde jag den ofattbara summan 200 000 kr. Vad som sedan inträffade är alldeles sant.

– Det här kanske kan vara en hjälp, sade Åke Ahrsjö och drog med en magnifik och sedan lång tid säkerligen väl inövad gest fram ett checkkonto ur kavajfickan. Skrev med stadig hand under och högg sedan med oförminskad aptit in på kräftfatet.

Jag granskade, nej, gapade över, checken. 100 000 kronor.

Nu drabbades jag av storhetsvansinne och beslöt mig för att syna Göteborgsliberalismen, det vill säga familjen Hjörne. Lars Hjörne var chef för Göteborgs-Posten och bjöd på lunch i det tidningshus han ägde. Jag berättade om kräftfesten med Åke Ahrsjö.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Hjörne skrev inte ut en check men nickade förstående och erbjöd 75 000 kronor. I en känsla av att ha räddat svensk liberalism återvände jag i triumf till Stockholms central.

Those were the days: då Bo och Lars härskade oinskränkt och såg det som självklart att ställa upp när fattigare kusiner på landet hamnade i svårigheter. Nu blickar GP och familjen Hjörne ned i avgrunden och Expressens tid som folkets röst är ett minne blott.

Men det fanns en tid då Bo, som gick bort i somras, skänkte glans åt min och många andras tillvaro. Jag tänker på honom med tacksamhet.